De rör sig inte om någon repris av den Hans Gedda-retrospektiv som Nationalmuseum presenterade på Konstakademien vintern/våren 2013-14. I Konstgalleriet i Hälleforsnäs är det snarast frågan om konstnärlig breddning och fördjupning – en lämplig plats att visa denna på då Gedda växte upp och bor i närheten av galleriet (Flen/Sparreholm).
     På Konstakademien visades Geddas hyllade porträttkonst, de välkända fotografierna av svenska och internationella berömdheter. Några liknande porträtt finns även här och då av exempelvis Andy Warhol, Ingmar Bergman, Birgit Cullberg, Evert Taube, Ulf Linde, Nelson Mandela, Cornelis Vreeswijk och många fler.

Men där tar likheten mellan de två utställningarna slut. På den aktuella presentationen visas förutom fotografier även skulpturer, teckningar, målningar och assemblage; det handlar mer om en konstnärlig installation i modern tappning än om en fotoutställning.
     För många är nog Hans Geddas konstnärliga bredd relativt okänd; de välkomponerade och karaktärsskildrande fotografierna har förmodligen kommit att skymma vissa andra delar av konstnärskapet. Här får man nu chansen att ta del av mer undersökande och processdrivna sidor – vilket faktiskt också ökar förutsättningen för en djupare insikt vad gäller de oftare exponerade fotografierna.

Utställningsvy med fotografiska porträtt

Den Baselitz-associativa skulpturen "Geraldine" kan sägas utgöra utställningens moder och kärna. Med klar och hög kolorit skapar den ett klangrum för de mer nedtonade tuschteckningarna och skulpturerna – och självklart också för de svartvita fotografierna.
    Hängningen är rytmiskt varierad och urvalet klokt; här finns en visuell spännvidd med stundtals ganska så dramatiska kast. Men det sammanhållande kittet – de återkommande referenserna till kändisskap och poserandets gestik – är så starkt att helheten aldrig hotas.

I teckningarna tar sig Gedda ännu större friheter än i fotografierna. "Porträttet" av Louise Bourgeois är ett exempel: som en spretig spindelkvinna på rangliga ben tycks hon på ett komiskt sätt sammansmälta med sitt signaturverk "Maman". Många av de övriga teckningarna är också sekundsnabba nedkast, baserade på den ström av ansikten som TV-bilden producerar; här finns ingen tid för omtag.
     Självklart är detta sätt att utmana och träna upp sin observationsförmåga till ovärdelig hjälp i arbetet med att finna en kongruens mellan yttre fysionomi och inre karaktär. I de alternativa ingångar som visas på den aktuella utställningen finns kanske förklaringen till de många träffsäkra, och ofta rätt avslöjande, karaktärsbeskrivningar Hans Gedda producerat genom åren.

Hälleforsnäs 2014-07-08 © Leif Mattsson