Utställningen ”Meet” upplevs med fördel utan sällskap strax innan stängningsdags, eller vid någon annan tid då man råkar bli helt ensam i lokalerna. Då känns det rent fysiskt med vilken säkerhet Gormley tagit sig an galleriets fem rum.
     De åtta verken är stramt och spatiöst utplacerade, men aktiverar ändå omgivande ytor fullt ut. Så arbetar konstnären också inte så mycket med objekt i klassisk bemärkelse, som med rymd. Framför allt har han intresserat sig för den vår kropp representerar. Det är en mycket speciell rymdenhet med ett stort intresse för sin egen realitet. Den ser sig gärna i spegeln för att ordna sin klädsel, men kan också sluta ögonen och uppleva sig själv som ett oändligt och immateriellt rum, som paradoxalt nog är tydligt avgränsat av ögonlock och hud, därtill skyddat av kläderna som nyss rättats till.

Några av egenskaperna i detta tvetydiga rum lyckades Gormley skapa en representation för i de människogestalter han slog igenom med på åttiotalet. Han lät göra tunna gipsavgjutningar av sin egen kropp, fogade samman dem och klädde dem slutligen med sammanlödda blyplattor. Under de utslätade dragen gick det att känna den levande rymd, som utgjort förlagan.

"Matrix" © Antony Gormley. Fotograf: Jean-Baptiste Béranger

På senare år har Gormley intresserat sig för hur vi runt oss konstruerar vår närmiljö i räta ytor. I analogi med det har han byggt geometriska människokroppar som ändå är förvånande mänskliga i sitt uttryck. Arbetsprocessen är besläktad med den i hans tidigare blyfigurer.
     För att få fram blocken i entrérummets Introvert, har Gormley ställt sig i en 3d-scanner och låtit ett cad-program ta fram en grovpixlad tredimensionell bild.

Även i Matrix, utställningens största verk, har utgångspunkten varit konstnärens egen kropp. Konstruktionen av armeringsjärn, som nästan helt fyller ett av gallerirummen, utgår från ett rätblock med Gormleys kroppsmått. När man rör sig runt anas de som en förtätning i virrvarret av stänger, en spöklik skugga mitt i geometrin. I all sin enkelhet är det sublimt, ungefär som man i en katedral kan ana om inte guds existens, så i vart fall en gäckande irrationalitet hos den matematikkunnige arkitekten.

Stockholm 2014-08-27 © Bengt Jahnsson-Wennberg