För inte så många år sedan hördes högljudda klagovisor över att grafikundervisningen försvunnit från konsthögskolorna. Men i dag tycks det vara allt fler som sjunger långsamhetens lov med både gamla och nya tekniker för uttryckets bästa. Med otaliga gränsöverskridningar och överraskande nya lösningar som följd.

Grafiktriennalen är en högtid för både grafik- och konstälskare. Efter att ha sett de 315 bilderna som juryn sållat fram av 1756 inlämnade bidrag känner jag mig upprymd. Här finns bredd och mångfald, personliga bildvärldar med fantasifull uppfinningsrikedom parallellt med strikt traditionella bilder och virtuos skicklighet.
     Utställningen tar flera våningar i anspråk, den börjar beskedligt och kulminerar på fjärde våningen. Det mest intrikata verket hänger där i en större fönsternisch: Ellisif Hals och Susanne Skeides collageskulptur. Hals har hitintills pressat ihop sina minutiöst hopklippta tryck till nästintill platta bilder bakom glas och inom ram. På senare tid har duon släppt begränsningarna och låtit etsningar och torrnålsgravyrer i färg bilda skulpturala former. De greppar rummet och fångar tiden, som i serien ”Åpent Kammer”, denna gång i en svällande fisklik form med gapande inre hålighet.

"Orakel", serigrafi på pannå, 192x123 cm © Cecilia Lindborg

Utställningen innefattar alla format, från frimärksstorlek till verk med flera kvadratmeters omfång. Det handlar alltid om ett mångfaldigat original tryckt på olika underlag, hantverksmässigt eller digitalt: allt från papper, trä, pannå och glas till möbler och emalj, och med mycket skiftande färgkvaliteter. Här finns artist’s books och installationer. Materialvalet får en del tryck att likna måleri: Cecilia Lindborgs surrealistiska formvärld med klassisk inspiration har en temperalik torrhet på en pannå i stort format.

De flesta håller sig till den tvådimensionella ytan men några ger sig ut i rummet: som Lars Hellström med sin 420 cm långa litografi i stram konstruktivistisk anda, eller Lubos Janota med sitt skulpturala Andalusiska landskap. För att inte tala om Mariana Manners byrå med erotiska småtryck från förr gömda i en belyst låda, eller de alltigenom trägrafiktäckta installationer med trädlika former och dukade bord som kvartetten Kristina Anshelm, Helena Mellin, Eva Sandberg och Ulla Wennberg har varierat med utgångspunkt i kvinnors vardag.

"Barnets blick", torrnålsgravyr-collage, 20x40 cm © Margareta Jonnerby

Jag spanar nyfiket efter det som hittills inte har prövats. Det finns unga deltagare som likt Petra Henriksson skickligt fokuserar på en berättelse, med titlar som ”När man skulle bygga ett hus men råkade plantera ett …”, eller som Anton Wiraeus som med sin ”Bastuanden” skapar serielikt koncisa uttryck med nya material, reflekterande laminat på plåt.

I denna grafiktriennal möter vi många konstnärer som varit med länge och påverkat utvecklingen. Veteraner i bästa bemärkelse med särpräglade bildvärldar och beundransvärd hantverkskicklighet som Cecilia Friesendahl eller Per Svensson, för att nämna några. Inför andra infinner sig känslan av att ”Har vi inte sett detta förr?”.
     Samtidigt kan jag ana det gamla politiska spåret i ny tappning, och finner några verk som snarare poetiskt än manifestativt värnar om miljöfrågor eller minoriteters rättigheter.
     I det stora hela är det dock ordning och reda. Eller som Lina Nordenström i en av sina artist’s books tycker/trycker med omväxlande typografi: ”Det bildade måste förvildas, det organiserade förvandlas i en viss balanserad ordning…” – böcker som liksom den XV:e Grafiktriennalen är en visuell fröjd för ögat med alltigenom uppfriskande insikter för känsla och tanke.

Uppsala 2014-09-30 © Kristina Mezei