Det är 100 år sedan konstnären Philip Guston föddes (nåja, 1913-1980) och Louisiana slår på stort. Allt material, hundratalet målningar och teckningar, är från Gustons senare period – en period som kännetecknas av kolsvart konturskarpa, figurativt schematiska bilder à la tecknade serier och humorteckningar (av det svarta slaget). En aura av förort, fabrik, vardagstristess ligger onekligen över Gustons bilder.

Själv var Guston ofta fåordig, alternativt rappt provocerande, om dessa mycket personliga bilder: ”What you see is what you get. And you don´t get much.” Nonchalant kan man tycka, samtidigt är attityden ändå i fas med hans bilder.
     Gustons tidigare konstnärskap (fram till 1968) hade kännetecknats av abstrakt expressionism. Det abrupta stilbrottet (från abstrakt till figurativt) kan knappast ha varit annat än en medveten flirt med kitsch, ytlighet och lättillgänglighet – en ärtigt ”nonchalant” estetik med udden riktad mot en pompöst abstrakt utlevelsekonst i megastjärnorna Pollocks, de Koonings och Rothkos efterföljd. 

"Aggressor", 1978 © The Estate of Philip Guston

Det går att invända att även det nya (”you don´t get much”) är en fasad, en yta. Målningen av den stora handen som plöjer ner från ett moln med två utsträckta fingrar (The Line) lider knappast brist på tolkningsmöjligheter. Samma sak med den återkommande vitkåpeförsedde (Ku Klux Klan-?) figuren med sin tjocka cigarr, de återkommande ögonen, fotsulorna, målarattiraljerna…

Gustons så kallade Poem-Pictures – enkla tuschteckningar med poesislogans av vännerna Clark Coolidge, Stanley Kunitz med flera – är om möjligt än mer tolkningstörstande: Schematiska huvuden, fötter, möbler med mera åtföljda av poetiska djupsinnigheter som ”I met myself in a dream /…/ He wanted to put things back to the way they were”, “In order to discover one´s self must first be made unrecognizable”, “Is your force forward only the wind blowing you back”…

Jag tillstår att det är en fröjd att omslutas av detta hav av självständig retsamhet, denna frukt av ytans, men inte innehållets, sänkta gard. Gustons senare konstnärskap är, såväl som hans tidigare abstrakta, ett resultat av en slags automatism, ett måleriets/tecknandets stream of consciousness – men med ett desto mer genomsläppbart filter.
     Inte så konstigt då att Gustons sena bilder ofta har bemötts med en distanserande hatkärlek.

Humlebæk 2014-06-24 © Martin Hägg