Det är inte mellan ytterligheterna Charlotte Gyllenhammars bilder balanserar, det är i det mellanläge som varken är varken eller eller (för att citera Ekelöf). Egentligen kan man se den upp-och-nedvända kvinnan i "Night Descend" som enbart en förlängning av skulpturen "Night Ascend" i utställningens nästa rum; kroppen och huvudet som döljs under den klockformade kjolen kan man finna där. Skulpturerna är ett, de beskriver varandra från olika positioner men inifrån varandra, de delar ett gemensamt vara, ett jag.

Att inte fokusera på motpoler, att placera sig i den zon där känslorna existerar mellan utposterna framstår som konstnärligt användbart. Charlotte Gyllenhammar har återkommande använt sig av detta icke-agitatoriska grepp, detta med- istället för motkännande, framför allt i sina barnskulpturer. 
     Även på den aktuella utställningen "Natt" är tilltalet snarlikt. Visserligen kan man finna visuella antipoder, som den brinnande kvinnan mot de svarta skulpturerna, men det yttre är här mindre betydelsefullt. Tekniken skiljer, och utställningstekniskt är det naturligtvis viktigt, men själva berättandet vilar inte på detta; även i stillbilderna av den brinnande kvinnan återfinner man det alter ego som vilar kjoldolt i övriga verk.

Bild- och formekon, återkommande tematiska rörelsemönster, (mar-)drömmar som omvandlats till vakenhetens absurdum – de olika ingående delarna är förvånansvärt få, men effektiva. Det skänker klarhet och blicken behålls brusfri. Att renodla uttrycket är naturligtvis alltid en balansgång: alltför entydigt och anemin gör entré, alltför brokigt och tankeskärpan förloras.
     Charlotte Gyllenhammar behärskar det modererande uppdraget. Hon ger ett begränsat antal nycklar och man dras lätt med i sökandet efter fler. Plötsligt finner man sig letandes efter ansikts- och kroppslikheter, eller efter gester och mimik som skulle kunna förklara den självantändande(?) kvinnans predikament – hon som brinner i natten.

Stockholm 2014-04-09 © Leif Mattsson