I Lotta Hagermans bildvärld finns en spänning mellan lyrisk helhet och fragmentariskt berättande. Bottnar av dekorativa ornament och överlappad växtlighet utgör scenen för den smått ostyriga berättelsen där figurer från tidigare verk samsas med nytillkomna karaktärer i säregna möten. Hagerman refererar ofta till sig själv i associativa flöden av löst sammanfogade trådar. Hon återanvänder, ”klipper sönder” och infogar på nytt som i ”Kalahari” (med delar från mönstersviten ”Luftslott”). Bland de hela femtio verken som nu visas på Konstforum (alla från år 2000 och framåt) dominerar måleriet förutom några collage.

Att Hagermans textila bakgrund återspeglas i måleriet är inte nytt, men det är mer uttalat i de senare verken. Åren med 10-gruppen och där gemensamma referenser till Léger och ryskt avantgarde gör sig möjligen påminda i det minimalistiska figurspråket (mina tankar går särskilt till Stepanova). Men i Hagermans utvecklade form har de avsiktligt platta kropparna kanske mera likhet med ett serietecknande, vilket understryks av pratbubblor och infällda textrader.

Lite på avstånd verkar harmonin total i de estetiskt uppbyggda kompositionerna men naturen är ibland bedrägligt genomsyrad av mänsklig kultur och när växtlighetens oskyldiga bladverk viks undan blottas både relationsdramer, maktkamper och genusproblematik. Ibland är det smått surrealistiskt – ibland mera konkret och agitatoriskt som i ”Temperament” där en kvinna utbrister ”Ta hand om och ta hand om” med en uppgiven gest.
     Hos mig fastnar Hagermans ”kontradiktoriska” verk där det poetiska korsas med politiska undertoner. I denna motstridighet som också innefattar oss själva, vilar en potentiell möjlighet till förändring. ”Makt” ropar en av Hagermans figurer. Och då makt och motstånd förutsätter varandra bör även makt och förändring göra det – hur motstridigt det än låter.

Norrköping 2014-01-29 © Lotta Ekfeldt