Tekniken är iögonfallande. Så fort man kommer nära framträder den rika värld av överlappande collagefragment som är Ellisif Hals egendefinierade tillflyktsort. För en slags flykt, eller exil, handlar det nog i grunden om – både tidsmässigt och geografiskt.
    Född i Norge (1981) och verksam i Malmö har Ellisif Hals en väl förankrad nordisk bas. Men utställningens huvudmotiv är inspirerade av Knossostemplet på Kreta, varifrån de lånat vissa färgackord och ornamental stilistik. Dessutom anar man kopplingar till rysk suprematism eller möjligen italiensk futurism, framför allt i sättet att arbeta med fasettering och spatial förskjutning.

Och tekniken är som som sagt anslående. Illisif Hals monterar lager på lager av grafiska blad som hon sedan med skalpell arbetar sig ned igenom – ett slags tredimensionell pappersscraffito skulle man kunna säga. Reliefverkan är stark, på gränsen till skulptural. Hon har också tidigare (tillsammans med kolleger) byggt upp rumsligt svävande världar av pappersfragment som närmat sig immateriell upplösning.
     Men någon mot kaos syftande upplösning är det knappast frågan om på den aktuella utställningen, oftast det motsatta. Trots fragmenteringen av formerna behåller de sin tyngd och kompositionella struktur. Språket ter sig således aldrig fullt ut abstrakt, och ändå finns där inslag som tydligt avslöjar ett intresse för det rytmiskt nonfigurativa.

Ellisif Hals tillhör den nya generation bildmakare som friskt lånar ur konsthistoriens skafferi, som låter sig inspireras av tidigare vunna konstnärliga upptäckter, men som stöper om dem i en kontämporär form. Det är återigen en bekräftelse på att konstens språkliga utveckling är cirkulär, inte linjär som det stundtals hävdas. Tid har i Ellisif Hals bildmässiga universum mindre vikt än tillhörighet och ort. Att hon lånar från den minoiska kulturen leder således inte till anakronism, snarare bekräftar det tilltron till pankulturella värden.

Stockholm 2014-03-05 © Leif Mattsson