Den brittiske konstnären Banksy har gjort graffitin till en konstart i sin egen rätt. Men han var inte först. Redan på 1980-talet gjorde amerikanen Jean-Michel Basquiat något liknande med sina figur- och texttäta målningar med omisskännlig graffititouch.

För finländaren Jani Hänninen är graffitins båda arenor – staden och galleriet – välbeprövade. Först (för några år sedan) som en stadslandskapskonst, sedan via studier på Helsingfors konstakademi, som tuktade målningar till gallerimiljö. Symptomatiskt ersätts vägg därmed av linneduk – med helt andra konnotationer som följd.
     Och den vita kuben ger och tar. Busstrecksmentaliteten gör sig förvisso gällande även inne i galleriet när dukens sprayade/akrylmålade linjer ibland även unnar sig piruetter direkt ut på galleriväggen. Ännu mer ”work in progress” blir det när dukarna lutas direkt mot galleriväggen.

Men den överförda mentaliteten stannar vid det anekdotiska. När Hänninen för över gatans väggbilder till gallerimiljön och de chicka linnedukarna blir resultatet (av nödvändighet?) en avpolitisering. I Urban Assault och Imagine är den bakomliggande röda tegelväggen följdriktigt bara en målning i målningen (bara graffiti bland graffiti). Texterna i bilderna – Bohemian club, Urban, Wheel, Zero… – förmedlar en stilistiskt anspelande och framför allt en politicerat associativ yvighet.
     Onekligen är Hänninen lite av den bångstyriga gatukonstens revolutionsromantiker, en i all välmening pojkaktig nostalgiker, som söker, plockar upp och jonglerar med ”förbjuden” skaparglädje. I detta passar också hans i förstone överraskande fria symbolflora: medeltida växtornamentik, gammalegyptiska ögon visavi ögon, och händer som hämtade ur en Kalle Anka-film.
    När konstnären, som pricken över i:et, sprättar upp ett gammalt kassettband och låter det ”rinna ner” på golvet (i Third Wheel) har han återigen både saboterat och återuppväckt ännu ett verktyg (en ljudbärare) såsom associationstät minnesbild.
    Utan direkt avsikt (?) fungerar Hänninens konst därmed som multipla markörer för kön (det pojkaktiga), generation (det unga) och klass (det fattiga). Ett exhibitionistiskt bravurnummer i sympatisk mänsklig skepnad.

Malmö 2014-03-11 © Martin Hägg