Utställningstiteln är hämtad från fornnordisk mytologi; Urd, Verdandi och Skuld är de tre nornorma som stod för det gångna, det varande och det kommande. Kanske är det Hertha Hansons intention att därmed refera såväl till ett tidsmässigt flöde som till en innehållslig metamorfos – att genom sina verk blicka både bakåt och framåt i den konstnärliga traditionen.
     Och visst anknyter hennes ofta kvadratiska målningar, med kraftfull palettknivsteknik, sömlöst till svunna decennier då det lustfyllt flödande och det förutsättningslöst lekfulla stod högre i kurs på konstskolor och gallerier än vad det gör idag. Här finns också en, för dagen något ovanlig, taktil sensualism i sättet att närma sig måleriska problem. Men också en förlösande fördomsfrihet; flera av verken är textila med parallella garnlöpor bildande skimrande färgytor.

Om jag inte visste att Hertha Hanson är verksam i Malmö, där hon också fått sin högre konstutbildning, skulle jag snarare ha gissat Berlin som hemort. Här finns nämligen mycket som klingar berlinskt, inte bara den självklara tilltron till materialet som betydelsebärare. Associationerna går i riktning mot Thomas Henriksson eller Marcus Eek, om man enbart ser till svenska, Berlinbaserade konstnärer. Men naturligtvis löper historien längre tillbaka än så; den amerikanska abstrakta expressionismen får nog förmodas vara urkällan.

Hertha Hanson visar också, liksom sina föregångare, ett tydligt intresse för seriella variationer och fasförskjutningar. Hängningstekniskt är det befriande då det ofta leder till en rytmisk musikalitet, till en strukturell växelverkan genom formekon. Den strikta renodlingen av bildmässiga teman bidrar också till tydligheten. Variationerna är kontrollerade och klart begränsade vad gäller grundkonceptet; de roterande rörelserna i vissa målningar balanseras av de vertikala löporna i andra. Men viktigast av allt i denna typ av rent visuella presentationer är naturligtvis den måleriska sensitiviteten. Där råder det inga tvivel, den har Hertha Hanson.

Stockholm 2014-04-16 © Leif Mattsson