Artipelags aktuella tema "Här/Nu" är fritt nog, kanske till och med intetsägande. Men det är definitivt inte de deltagande konstnärerna. Här har samlats tio väsensskilda konstnärskap med tio klart olika temperament och angreppssätt. Och alla har de varit tvungna (som alltid på Artipelag) att ta ställning till de vackra rummen och samspelet med omgivningens spektakulära skönhet. Det är både en utmaning och ett dilemma.
      Det senare märks tydligt hos exempelvis Clay Ketter, som delvis valt att (demonstrativt) vända ryggen åt konstrummet för att låta besökarna blicka ut genom en kikare. Helt låter han dem dock inte försvinna: kikarens fokus är tydligt inställd på en trädstam bärande konstnärens signatur. Kanske en kettersk flykt av ren obekvämlighetskänsla – eller en vantrivsel i kulturen?

"Huset i mörkret" © Jens Fänge

Jens Fänge väljer den motsatta strategin. Han låter rummet/huset bli den behållare som bär både drömmen och den lätt skruvade verkligheten. Hans förutsättningar att stanna "här/nu" är också betydligt bättre då han inte direkt behöver förhålla sig till den fönsterexponerade naturen. Fänge leder oss in i en värld av undflyende diagonaler och förfluten eller kanske förskjuten tid. Det stora rumsligt sammanhållna verket slår an en sällsam pittura metafisica-ton. Ljusets blekhet och de långa slagskuggorna skänker ett igenkännbarhetens välbefinnande, men också en melankolins lätt masochistiska njutning.

Utan titel © Nina Roos

Sensibilitet är ordet på tungan vid mötet med både Sophie Totties minimalistiska metallristningar och Nina Roos verk som känsligt samspelar med det arkitektoniska ramverket. De två konstnärerna talar ett snarlikt och möjligen skenbart simultant språk, men vänder sig ändå mot olika begreppsliga rumsligheter. Totties värld är hjärnvindlingarnas, tankens och det introspektivas. De framristade cirklarna inringar egentligen inget rum i materiell form. De är mer en cerebral fantasibild – en stark koncentration i ett mentalt centrum.
      Nina Roos vänder sig istället till det fysiskt påtagliga: tingen, väggarna, golvet och metallverken runt fönstren. Med en antydd rothkosk känsla för dynamisk ytuppdelning anslår hon en eterisk ton som hotar upplösa själva bilden. Men bara hotar, för just när målningarna antar membranets form är de paradoxalt nog som mest precisa.

"Exile" © Anastasia Ax

Astrid Sylwan delar ett större utrymme med Anastasia Ax. Hur lyckad den kombinationen är ska jag låta vara osagt. Sylwans musikaliskt poetiska angreppsmetod och (i det här fallet) storskaliga gestik närmar sig naturens egen böljesång. Sylwan beskriver sitt måleri som ett slags tennismatch där varje färgform kastas tillbaka och måste pareras. Förutom de returnerande färgformerna har hon här dessutom två gigantiska fönster att ta hänsyn till, vilket förmodligen är en av anledningarna till bruket av de grafiskt så välartikulerade vasformerna. De är nödvändiga här, som jag ser det, de lockar tillbaka betraktaren till rummet och skapar samtidigt en välgörande blockering mot kollegan Ax:s expansiva bildvärld.
     Anastatisa Ax har lämnat spåren eller minnena av en (dramatisk) händelse på Artipelags väggar och golv. Det handlar inte om en performance inför publik denna gång, även om efterbörden är snarlik. Personligen känner jag en svag aning av upprepningens bittra smak och längtar hjälplöst efter hennes knivskarpa, hädiska tuschteckningar. De skulle här (kanske uppförstorade?) kunnat skapa den rumslighet som är sin egen egendom.

”Borgarklassens diskreta charm" © Mamma Andersson

Mamma Andersson och John Kørner fightas en jämlik kamp skuldra emot skuldra. Men här finns ingen risk för förväxling. Kørner är också den enda av deltagarna som tydligt blickar bortanför konstens domäner – in i migrationens och båtflyktingarnas värld. Fångad i en gigantisk Hokusaivåg bryts den bräckliga farkosten sönder(?). Eller döljs här en hoppfull tro på en möjlig framtid när vågen väl sköljt över och havet lagt sig?
    Mamma Andersson har arbetat med ett motspänstigt tema hämtat från en av Buñuels klassiska filmer. Hon har skalat upp sin bild till den närmast absurda storlek den måste ha för att vekligen göra avtryck på Artipelag (sex meter hög). Resultatet är anslående, även om vissa taktila finesser naturligtvis går förlorade i och med uppskalningen. Det är lätt att inse just Mamma Anderssons förmodade eufori över att arbeta i detta gigantiska format och med denna antikommersiella blasfemi (målningarna rollas över och försvinner efter utställningen).

"Skrev" © Carolina Falkholt

Carolina Falkholts graffitiinspirerade vägg i skrikande gult och svart berörde mig djupt. Dels för att även jag förälskat mig i Molotovpennornas kraft och följsamma precision. Dels för att gatans språk alltid fascinerat mig; det solar plexus-slag som utdelas på den tilltvingat "fina" konsten är utvecklande och enbart av godo, anser jag. Falkholt kallar sitt verk för "Skrev" och bilden föreställer fem händer som markerar titeln med med hjälp av teckenspåk. Här finns en påtaglig dubbeltydighet – underliv och skrivandets imperfektumform. Hennes vägg är en av utställningens mer lyckade tolkningarna av temat Här/Nu – med det underförstodda tillägget Då/Sen.

"Uppåt väggarna" © Ulrik Samuelson

Längst in döljer sig Ulrik Samuelsons ofta färgstarka målningar, den kanske mest rumsligt neutrala presentationen av alla. Det är motsägelsefullt: här möts man av några av utställningens intressantaste bildvärldar, men upphängningen i jämna rader (enligt slumpmodell) tonar ned det dynamiskt platsspecifika. Exponeringen skulle kunna skett i snart sagt vilket galleri som helst. Det är synd att Samuelson inte i högre grad lekt med platsens karaktär, för arkitektoniskt finns här mycket att hämta. Men till hans försvar kan dels läggas den besvärliga hängingstekniska situation som de långa fönsterväggarna skapar, och att han som den enda deltagaren tagit fasta på utställningens tidigare och betydligt mer underfundiga tematitel "Uppåt väggarna".

Gustavsberg 2014-10-22 © Leif Mattsson