Sinnlighet i en sublimerad och överförd form är något av Katrine Helmerssons signum. Men också en kreativ saknad, eller snarare en längtan efter något per definition ouppnåeligt, efter ett fullkomnande i kärlekens ordbruk. Bristen som livslång ledsagare, den osynliga medpassageraren Eros som när och tär, som utmanar och förför.
      Omslutande sitt centrum rör sig Helmerssons verk vid de stora mänskliga frågorna: åtrå, passion och lust. Men här anas också en lockelse till den utbytbara maskens ställföreträdande alias. Subjektet gör rockad; det kvinnliga intar det manligas predikament. Fallosar blir till inverterade sköten, bitmärken intar kyssens form.

"Änkan", 1992, shellackerad gips © Katrine Helmersson

Kulturhusets stora retrospektiv med Katrine Helmerssons verk är lika generös som den är efterlängtad. Att som här kunna följa hela tankekedjan från 1980-talsverken med indisk inspiration, över de med afrikansk påverkan, och vidare till de närmast minimalistiskt strama verken (med omisskännlig Helmersson-touch) är fascinerande. Kanske mest för att kärnan tycks så intakt genom åren.
     Det är lidelsens överförda produkt och eftermäle som manifesteras – underfundigt komplex som i verk av Louise Bourgeois eller Meret Oppenheim, känslomässigt hjärtknipande som i Strindbergdramer. Ingenting är så okomplicerat och avklarat som det först ter sig. I Helmerssons verk finns en mörk underström mitt i det livsbejakande, och sinnlighetstörstande.

Jaktgudinnor, fetischer, amuletter – bildspråkligt starka symboler, men utan romantikens svulstiga överbyggnad och med de mörka demonerna inkapslade i formernas gestalt.
     Katrine Helmersson behärskar sina medel, hon kastar sig till synes ledigt mellan, gips, koppar, brons, päls och textil. Materialet är välvalt och taktilt, tillämpningarna ofta överraskande. Som i de hängande, shellackerade fallosarna där Helmersson lämnat ett antal kraftiga bitmärken i den våta gipsen. Eller som i "Drömmens navel", en geometrisk grundform i päls, ett "sköte" i badrings- eller donut-form.

"Amuletter mot onda ögat", 2013, gips © Katrine Helmersson

Utställningens franska titel "Pochoir" bär tvetydighetens signatur: tomrum eller brist. Verken har även de sin dubbelhet, intimt relaterade till kropplighet, till hud och kön – men distanserade och ikoniserade, likt cermoniella kultföremål. De tycks bära på historier, på exotiska berättelser. Men det är knappast Katrine Helmerssons syfte att mystifiera bortom begriplighetens rand.
     Eros äger nycklarna till det allmänmänskliga, alla är vi gudens mer eller mindre sönderkyssta slavar. Men kärlekens motpol har också sin självklara plats i Helmerssons ikonografi. Utan det svarta rummet inget vitt.

I det dramaturgiskt något annorlunda verket "Amuletter mot det onda ögat" omslutes betraktarens blick av väggar. I snörräta rader blir ögonformer utan glaskropp till hålrum eller vaginor. Andra former är fyllda med komiskt putande ögonbollar eller grenar. Här och i flera andra verk märks Katrine Helmerssons underfundiga och avväpnande humor.
     Den återkommer till viss del även i det textila signaturverket "Pochoir" (2014), men framför allt är det formernas mjukt böljande och lavaliknande sedimentringar som här fascinerar. Verket är en omtolkad variant av "Ariadne" (2007), ett av Helmerssons mer kärleksfullt organiska beskrivningar – ett berg, men också en kropp med hud och sensuellt formade ärrbildningar.

Stockholm 2014-11-25 © Leif Mattsson