Det skall sägas direkt: i Nationalmuseums utställning Highlights radas omistliga konstskatter upp som längs ett glittrande pärlband. Välkända namn som Roslin, Courbet, Cézanne, Corot, Gauguin, Watteau, Rembrandt, Cranach, Zorn, Strindberg, Hill och Josephson blandas varligt med i dagsläget relativt okända sådana, som Magdalena Abakanowicz, Johan Gustaf Sandberg, Hugo Salmson, Olof Arborelius, Frida Fjellman och många fler.
     Nationalmuseum har även tagit chansen att dra sitt strå till stacken i den välbehövliga återupprättelsen av betydande, men tidigare mer eller mindre bortglömda, kvinnliga konstnärer. Här finns namn som exempelvis Anna Boberg, Eva Bonnier, Judith Leyster, Amanda Sidvall, Amalia Lindegren och Rosa Bonheur för att nämna några.

Utställningstiteln Highlights har en viktig andra del: "Kända och okända konstskatter...". Det är själva kärnan, det unikt väsentliga i presentationens tilltal – det gäller både den utmärkta katalogtexten (Mikael Ahlund) och utställningen i sig. Det är där det blir historiskt högintressant; det är där det bränner till och blottar det problematiska i den ombytliga samtidens tillfälliga smakdomar.

Hugo Salmson, Porträtt av ung flicka, ca 1880. Foto: Bodil Karlsson/Nationalmuseum	Judith Leyster, Gosse blåsande flöjt, 1630-talet. Foto: Nationalmuseum

Det mest uppenbara historiska (samtids-)misstaget är den medvetna undervärderingen av alla de kvinnliga konstnärer som verkat sida vid sida med männen – naturligtvis i en klart manligt dominerad yrkessfär, men knappast mindre konstnärligt innovativa eller talangfulla.
     Det andra fatala misstaget (som naturligtvis hör ihop med det första) är den alltför okritiska tilltron till den konstkanon som sammanställts av var periods förmenta samtidsprofeter. Det gäller idag såväl som igår; samtiden kan av naturliga skäl aldrig bedöma sig själv. Alla hitlistor över de för stunden "bästa" konstnärerna går ett grymt öde tillmötes i backspegelns perspektiv.
      Exempelvis har det under flera århundranden så hyllade historiemåleriet med dagens ögon kommit att betraktas som ett "skämmigt" och ganska misslyckat, heroiskt sidospår. Och Rembrandt, en av konsthistoriens allra största (som vi ser det idag), blev exempelvis i sitt sena yrkesliv betraktad som "out of date". Andra mer anpassade och galanta konststilar blev tidens norm (Rembrandt gick för övrigt i konkurs, för att använda dagens terminologi). Nu, 350 år senare har vi en helt annan syn på den rembrandtska innerligheten.

Vad det gäller de bortglömda kvinnliga konstnärerna är förnekelsen mer socialpolitiskt än konstnärligt betingad; det handlar om könsmakt helt enkelt. För visst äger Eva Bonniers porträttkonst en snarlik materialkänslighet som den upphöjde Ernst Josephsons – samma dröjande vid hudens av ålder skapade fåror, samma fascination över människan bakom masken.
     Och visst är Judith Leysters personbeskrivningar väl så inkännande som Frans Hals, och visst är Berthe Morisots atmosfäriska naturskildringar lika flyhänta som svågern Manets.
     Och nog kan man förstå att Magdalena Abakanowicz's fyra meter höga textil "Abakan" provocerade prydhetens företrädare (man kan med viss fantasi läsa den som en gigantisk vagina). Men att detta anslående verk legat nedpackat sedan 1970-talet är väl ändå obegripligt, för att inte säga skamligt.

Johan Gustaf Sandberg, Gustav Vasa talar till Dalkarlarna, 1836. Foto: Nationalmuseum Så bortglömd målningen än kan verka är den ändå med i boken "1001 Paintings You Must See before You Die"

Listan kan göras lång med de ringaktade, missförstådda och osedda – kvinnor och män som av olika skäl hamnat utanför tidens sökarljus. På Highligths suddas dock gränserna ut, särskilt som den konstnärliga kvalitén är så genomgående hög att det knappast med utgångspunkt från den går att förklara orsakerna till den stora (sinistra) glömskan.
     Men Highlights har definitivt ingen ton av "De refuserades salong", tvärtom. Den är snarare en utsökt reduktion med ett antal av Nationalmuseums mest intressanta målningar, skulpturer, textilier, porslinsstycken samt andra artefakter – rytmiskt avdelade genom diverse infärgade, rektangulära fonder. I koncentrationen ligger det utställningstekniska mästerskapet.

Som en del av Highlights fungerar den mer kritiskt tidsförankrade Selfies – Nu och Då. Här kan man på plats skapa sin egen "selfie", sitt självporträtt i skruvad snapshotvariant (populärt på Facebook och sociala medier). Men framför allt kan man se konsthistoriens självporträtt i ett annat ljus och ett förnyat sammanhang.
      Naturligtvis finns här en explicit och välbehövlig kritik mot det stereotypa i själva genren, mot det enformigt introspektiva (då som nu). Men det är naturligtvis svårt att utifrån detta avfärda Courbets "Jo, den vackra irländskan" eller Rembrandts skimrande självporträtt – och det är förstås inte heller avsikten.

Katalogtexten till Selfies (av Margareta Gynning) tar upp frågan om social rankning samt det skriande behovet av självbekräftelse – otvetydigt intressanta frågeställningar som väl behöver sin belysning. I dagens "selfisar" finns dock ett visst humoristiskt avståndstagande mitt i den normativa anpassligheten. I Highlights är exempelvis vulgobilderna på Ann Petrén ganska komiskt förlösande.
     En liten men ganska avgörande distinktion vill jag ändå komma med angående Gynnings i övrigt mycket läsvärda text. Hon skriver att "vi blir till i mötet med andra.". Skall man förhålla sig striktare till definitionen av vad det är att vara människa, och närmare de teorier som Simone de Beauvoir (och hennes make Jean-Paul Sartre) stod för, bör det rimligtvis heta: Vi fostras i mötet med andra, vi blir till i mötet med oss själva.

Stockholm 2014-06-11 © Leif Mattsson