Eva Hilds skulpturer tolkas ofta i psykologiska termer. Så sedda handlar de om när ett inre tryck möter den yttre verkligheten. Hur somt tränger sig ut medans annat hålls tillbaka. I mötet mellan dessa psykologiska skeenden och en välutbildad och skicklig konstnärs kontrollerande processer och formideal uppstår Hilds skulpturer. Det osmotiska trycket mellan inre och yttre ger nya former. Våndan blir vacker, trycket skapar ett formspråk som fascinerar. Formerna ter sig fullkomligt självklara och samtidigt är de totalt undanglidande.

Skulpturerna är byggda i tunn stengodslera genom ett mödosamt och tidsödande arbete. Och långsamheten dröjer sig kvar i objekten. Det är den skulpturala formen som är Eva Hilds ärende. Ytan ska inte komplicera. Hon använder inga starka färger, de är helt svarta eller vita. Ytskiktet är sidenmatt på ett sätt som bygger in ett varmt sken som följer blicken. Formernas rikedom lockar fram många associationer, exempelvis till modernister som Brancusi, eller kanske Tony Cragg.
     Eva Hilds skulpturer skapar det lugn och den visuella trygghet som ger en stabil grund för vitala och kreativa seende-och känsloprocesser. Trots formernas utseendemässiga självklarhet går tankarna ibland till komplicerade datakonstruktioner. Är det byggen av galna teoretiska möbiusband eller tids-och vattenslipade koraller? Det abstrakta försöker inte efterlikna något, objekten föreställer sitt innehåll.

Själv tycker jag associationer till musik känns öppnande. Skulpturerna svarar mot begrepp som melodi, kontrapunkt och tystnad. Man slås av deras helhetsverkan och lågmälda men omedelbara kraft.
    Den utomhusskulptur i matt aluminium som placerats på ett innetorg i Skövde ger liv och värme till en plats omgiven av glas- och betongkall nyfunktionalism.
     Hilds skulpturer har stora konstnärliga kvaliteter. I Sverige räknas hon dock ofta till konsthantverkarna och det är Nationalmuseum och Röhsska som förvärvat hennes verk. Rätt förstås, men det pekar också fel. Det handlar ju om skulpturer, även om de nu är av lera och är handgjorda. De hör mer hemma i konstnärliga sammanhang än i konsthantverksfacket om man nu nödvändigtvis ska skilja dem åt.

Skövde 2014-04-02 © Bo Borg