Det är vanskligt att försöka ringa in konsternas nationella särarter. Men om jag nu, i alla fall, skulle ge mig på ett sådant vågspel så är det lockande att placera Ulf Holgerssons målningar i den typiskt svenska fållan. Hans täta granskogar i evig skymning, hans strilande skogsbäckar och ensligt belägna trähus bär, vågar jag påstå, på en stark igenkänningsfaktor för det stora flertalet av oss svenskar. Även den mest inbitne storstadsbo har väl en gång i tiden varit med i scouterna – eller i alla fall Skogsmulle.

De ensamma människorna (de dyker vanligen upp en och en) korsar detta dunkla sagolandskap lika underordnade Guds skapelse som en gång romantikens landskapsdyrkande människogestalter.
     För det är naturens lag som råder, här som där. Och Holgerssons figurer traskar knappast runt obesvärat – igenkänningsfaktorn verkar inte bara röra granskogen utan också ihärdiga mygg, skit under naglarna, skoskav, vatten i stövlarna…
     Sådant brukar kallas för atmosfär. För oss som hyser ett gott öga till svensk 1910-talsnaivism är Holgerssons atmosfäriska fullträffar lite av en julafton. Bilden av flickan som rider på svanen (Gåslisa) är lika sagosprängd som någon av Hilding Linnqvists målningar, hans kuperade skogslandskap skulle kunna härröra ur generationskamraten Eric Hallströms hand.

"Mörkerman" © Ulf Holgersson

Men här finns också drag av den medvetet obstinata motvallskonsten. Holgerssons flera gånger återkommande nakne yngling med fela är en direkt hyllning till Ernst Josephsons bilder av Näcken (eller är det Bror Hjorth som Holgersson tittat mest på?) – liksom den stripigt febriga linjeföringen i Mörkerman.
     Medvetna drag således, en stilupprepning, ett måleri som ett resultat av en pålästhet. Hyllningen till en av äktnaivismens företrädare, Lim-Johan, är också blottlagd i Kojan i Längtans Dalar (till Lim Johan) – i bilden av den ensamme ryggsäcksvandrarens anhalt till den lilla trästugan.

Kvidinge 2014-11-10 © Martin Hägg