En oväntad, nästan upprymd lätthet fyller Monica Hölls utställning på Örebro konsthall. Och det efter att hon under lång tid har fokuserat på kroppens utsatthet, frustrationen och famlandet efter stödpunkter i en tillvaro som i sin mångtydighet ständigt glider undan.

Med sin starka känsla för rummet har Monica Höll anpassat urvalet verk till den gamla banklokalen där rummets dominerande symmetri med kraftiga pelare och mönstrat marmorgolv lätt tvingar fram mellanväggar. På ett tidigt stadium såg hon en svävande aluminiumring som nu griper tag i rummet och till synes viktlös vibrerar i det starka infallande ljuset. Ringen, ett motiv som hon tidigare använt, samlar de utspridda verken till en berättelse. En berättelse om en nyvunnen sorglöshet, en balansakt mellan lugn och utbrott, ögonblickets ro i en ständig förändring. Genomsyrad av intensiteten i ett närvarande nu.

"Organic Landscape", diptyk, 300x200 cm © Monica Höll

Ringen kan också ses som en krater. För det är den starka upplevelsen av en Islandsvistelse som ligger bakom utställningens objekt. Naturens mäktighet och plötsliga växlingar satte djupa spår: tidsaspekten och föränderligheten i glaciärers isar och vattnens rinningar, vulkanernas och bergens former, varma källors gejsrar och drivande molnformationer – de satte igång arbetsprocesser på flera plan.
     Sjöarna formas till tredimensionella tecken och prövas genom rytmisk upprepning och variation. Som aluminiumskulpturer vandrar bergstopparna runt en pelare i utställningshallen, driver fram som moln på himlen. Fingrarnas spår i sanden stelnar i metall och lyfts upp som hyllor på en vägg. Spåren efter olika fordon skapar mönster och gjuts i silikon i starka färger. Den plana avgjutningen renas och blir vit som snö i ett nästa steg, men får samtidigt utbuktningar och förvandlas till en bultande kropp.

Så var det med den nyvunna sorgfriheten, tänker jag, innan jag hittar till ytterligare en installation i ett mindre rum: en lång badbrygga som avslutas med ett par blanka fötter som sticker upp liksom efter ett dyk i vatten.
     Det är det upplevande subjektet som dominerar i utställningens objekt. Men sinnesupplevelsen öppnar samtidigt ett tidsperspektiv och nuet vidgas. Så är det i den enda målning som har tagits med: slingrande penseldrag som liknar rinningar och vandringsspår blottar ett imposant landskap i förändring.
     För det är trots allt det som skymtar bakom objektens klara ”nu”: den ständiga möjligheten till transformation, till ännu något annat. 

Örebro 2014-10-07 © Kristina Maria Mezei