Ljuset slocknar i galleriet. Det visar sig att det är ett slags halogenbelysning i taket som nu måste omtändas. Processen tar en stund. Jag står och ser på målningen ”Torso” medan lampskenet går från blåkallt till ett allt varmare ljus. Det är som att se en film där olika skikt och färgstreck framträder och förvandlas beroende av den köld som blir till hetta. Som om man varit med när målningen koncipierats och blivit till. Men så stannar det. Målaren har lyft penseln och beslutat sig. Detta är utsagan.
     Yvonne Jeppsson arbetar utifrån en informell tradition med rötter i franskt fyrtiotal. En Tal-Coat, en Fautrier, målare som initierade en motsång till den kubism som dominerat scenen. En informalism vars fragilitet kräver den yttersta stringens, då dess form ju är att sakna regler, en fräck avsaknad av ”galler” att hänga upp budskapet på. Allt svävar. Det blir farligt. Och spännande. 

"Diptyk", opd © Yvonne Jeppsson

När Yvonne Jeppsson är som bäst framstår hennes rundade, nebulösa former som när en blind undersöker en havssnäckas former i sin hand och utifrån dessa försöker föreställa sig dess färger. Nyanserna har inte en uttalad förankring i någon annan verklighet än målningens egen. Även om man kan se vissa streck som ett par vingliga blåa ben eller en krabbas orangea armklor, är det den moderliga formen i mitten av duken som har huvudrollen. Exempelvis hjärtat i målningen ”I andan om”, mitt i virrvarret av nervtrådar och bubblande vätskor.
     Den arbetsresa som skymtar i de underliggande färglagren skänker, som ofta i målning och teckning, en trovärdighet åt de fläckar och färglinjer som slutligen ligger ytterst på verkets hud.

I ”Geometri” har större delen av dukens omgrund lämnats helt obearbetad men inte fått någon uttalad eller meningsbärande roll. De anlagda anslagen famlar efter stöd. I nästa fas har Jeppsson sonika klippt ut den flygande formen av färg. Klippt bort omgrunden. Ett förfaringssätt som undergräver vikten av det som ovan beskrivits: arbetets egenvärde och skönhet. Som om det inte längre behövdes någon bild för varelsen att bebo. För vad utgör gränsen för den sprattlande: nästa tavlas kant, golvet eller taket? Kanske detta steg lämnar väggen och tar plats i rummet. Är det en skulptur som vill bli till?

Stockholm 2014-10-07 © Kerro Holmberg