Våra ögon förmedlar bara optiska signaler. Hur vi tolkar dessa är en snabb men komplicerad process där våra förutbestämda uppfattningar spelar den avgörande rollen för hur vi ser och uppfattar. Vi ser med de begrepp och kunskaper vi har, och ibland sitter seendet i vägen för vad som skulle kunna bli djupare insikter.
    Sådana tankar kan tjäna som en ingång i Carolina Jonssons utställning "Ecolonia/findings" som visas på Lidköpings Konsthall. Utställningen visar verk i så olika tekniker som videoinstallation och teckning. De hålls ihop av en sammanhängande bildsyn och ett tankesystem om tiden och landskapet som personliga och poetiska sociala konstruktioner.

Namnet Ecolonia är Carolina Jonssons eget ord. Det betyder inget enligt ordlistan, men det är hennes beteckning på den värld hennes verk bjuder in oss i. Det centrala verket är videoinstallationen "Turbulens". På en stor vägg projiceras en sekvens av filmer. Här skapar lugnet och det långsamma skeendet en laddad förväntan så att man konfunderad och förundrad dröjer sig kvar. Allt tycks så tryggt välbekant, men ändå inte. En landskapsvy följs av några stillsamma kor. En sommarhimmel. Ett plötsligt åskväder. Det är något som inte stämmer. Det är något med proportionerna och kronologin. Bilderna verkar ruva på en hemlighet. Glimtar av något annat skymtar i det alldagliga. Stillsamt för verket oss in i sitt meditativa kraftfält.

Bilderna är manipulerade på ett sätt som försiktigt tiltar våra vardagsföreställningar om landskapet och naturen. Carolina Jonsson använder just landskapet som en projektionsyta för sina ideal och idéer. I flera av bilderna får symmetri och balans ordna landskapet.  I en filmsekvens, som projiceras på en landskapsbuktig yta i ett hörn, ser man efter ett tag att vattnet i strömmen rinner åt båda hållen samtidigt från en osynlig gräns i mitten. Det blir som i en dröm där detaljerna har en alldeles egen förlösande logik som på samma gång är abstrakt och sinnlig. ”Naturligt” och ”onaturligt” byter identitet på det mest självklara sätt.
     I en del av utställningen finns ett montage av staplade långsmala lådor. På ena sidan är bilder projicerade. På den andra finns titthål där man om man tittar in kan se samma bilder. Det blir  intressant att se föremålen på nytt, isolerade, helt utan varken styrande eller störande referenspunkter.

Lidköping 2014-01-15 © Bo Borg