När brunsmörjan åter börjar få fäste i hjärtan hos människor, styrda av rädsla eller ovilja, behövs Anselms Kiefers måleri kanske mer än någonsin. Det är en imponerande retrospektiv utställning som visas under hösten på Royal Academy i London. Här bjuds sorgesånger av det bombastiska slaget över de brutala övergreppen som även inkluderade den tyska kulturen, möjligen i sig latent självförgörande, en process infernaliskt utlöst av konstälskande nazister.
     Blod och jord, rötter och mörka skogar och en himmel tung som bly. Anselm Kiefer bor i gränslandet där ruinerna och slaggen ur glömskan potentiellt kan återfödas i ny form. Termodynamikens lagar där energin övergår i utslätat brus biter inte på Kiefers alkemistiskt präglade återskapelseprocesser för att skapa guld av grus.

"Interior", 1981, Oil, acrylic, and paper on canvas, 287.5 x 311 cm © Anselm Kiefer. Photo Collection Stedelijk Museum

Anselm Kiefers tidiga verk från 1970- och 80-talen är överrumplande starka trots att de är välkända och hans roll i konstens kanon väl cementerad och dokumenterad – att se dem samlade i all sin skriande storslagenhet är en upplevelse.
     I första rummet visas tidiga akvareller och ”böcker” som han ständigt arbetar med fyllda med teckningar, målningar och fotografier, uppfordrande till en läsning utan ord. Därefter kommer slag i slag rum med hans omisskännliga ”assemblage” till målningar, med bly, halm, böcker, lera, solrosor och aska.
     Innan formaten börjar dra mot det kolossala finns här intressanta prov på måleriets mer trevande figurativa naturlyrik, icke obekant mark för många svenska målare.

Kiefers från början provocerande fotografier och målningar med ”hitlerhälsningen”, som verktyg och medel för både hågkomst och besvärjelse mot upprepning av detta historiska trauma, finns självklart representerat. Som första generationens efterkrigsbarn möttes han av skolans och de vuxnas kompakta tystnad.
    ”Bygg av material som ger vackra ruiner, uppmanade Hitler sin favoritarkitekt och monsterformatbyggare Albert Speer.” Kiefer verkar även han bygga utifrån den uppmaningen och låter gärna direkt sina verk passera en rad nedbrytande processer och långvarig förvaring, som en väg att främmandegöra och därmed kunna överge dem.
     Förödelsen, förstörelsen och den påtvingande glömskan är grunden för den kreativa uppbyggnads- och förstörelseprocess som det rytmiska utbytet mellan elementen (mellan himmel och jord) i evighet bidrar till. Kiefer påminner oss om de långa perspektivens skrämmande och förtröstansfullt verksamma krafter.

"Heroic Symbol V", 1970, Oil on canvas, 150 x 260.5 cm © Anselm Kiefer. Photo Collection Wuerth

Utställningen håller högsta nivå fram till ett platsspecifikt verk som konstnärer emellan skämtsamt skulle kunna liknas vid den ”majbrasa” av verk som aldrig fått tillåtelse att lämna ateljén eller återbördats utan att finna sin mottagare, och som Kiefer här iscensatt som ett Babels torn för den kreativa glömskan. Här någonstans tar besattheten och den tvångsmässiga lusten att återskapa – eller lite elakare upprepa sig – över efter att budskapet redan spikats med tillräckliga argument.
      Måleriet är en farligt njutbar och beroendeframkallande drog som lockat fler utövare av de stora formaten och mustiga materialen i självsvängning.

"The Orders of the Night", 1996, Emulsion, acrylic and shellac on canvas, 356 x 463 cm © Anselm Kiefer. Photo copyright Seattle Art Museum

Kiefer började tidigt att ”bebo” sina motiv och låta ateljéerna bli storslagna fundament för verken. Den första vindsateljén omsattes i en mytiskt verkande serie med utgångspunkt hämtad från såväl kristendom som fornnordisk mytologi. Fadern, sonen, satan och den heliga anden laddas med Parsifals svärd. Ormen, eller ängeln (fallen eller ej) tjänar i Kiefers värld som metafor för konstnären (kreatören och dekonstruktören) som på kulturens altare (otrogen alla beställare) ständigt offrar sig och ömsar skinn, (därmed tjänande den mer hoppfulla delen av berättelsen).
     Konstnären skall söka sanningen genom att ständigt röra sig i dess närhet. Detta blev det gordiska svärdshugget för att återlösa den solkade konstnärsmanteln, svärtad av nazisternas konstvurmande, och därmed rädda kulturen åt efterkrigstidens och framtidens generationer. Det är Kiefers övertygande hugg, poetiska offer och klagan som så gripande får fäste och som i efterhand slår följe med mig därifrån.

London 2014-10-22 © Susanna Slöör