Konstfacks vårutställningar har en förmåga att få alla andra presentationer av konsthögskolor att framstå som minimalistiska i jämförelse – åtminstone vad volym och kvantitet beträffar. Men omfång är naturligtvis inte allt, även om den dånande, visuella kraften av årets 177 utställare är svår att bortse ifrån. Och då handlar det inte om något enstaka verk av var person, som vid traditionella samlingsutställningar. Här rör det sig om långt över hundratalet separatutställningar, i de flesta fall med mycket hög ambitionsnivå.

© Diana Butucariu (MA) Keramik och glas	© Katarina Henriksson (KA) Konst

Årets tydliga trend – naturligtvis med mängder av undantag – är ett återväckt intresse för de rent visuella uttrycken, särskilt då på avdelningen för Konst, där detta tidigare inte alltid varit fallet. Ett nyfiket sökande efter det hantverksmässiga, efter formens betydelsebärande uttryck, är vad som präglar flertalet presentationer. Dessutom är förekomsten av större filmprojekt betydligt färre än tidigare, vilket rektor Maria Lantz påtalade vid pressmötet. Bara det att upplåta den ljusa entrén, Vita havet, till konstavdelningen skulle för bara några år sedan varit meningslöst då den ändå skulle ha behövt mörkläggas för de flertaliga filmprojekten.

I år, däremot, framstår teckningen och skulpturen åter som möjliga fördjupningsmaterial på avdelningen för Konst, och då ofta i mycket ambitiösa former och konstellationer. Man kan se det i Hanna Romins intelligent iscensatta teckningsinstallation, i Kristin Karlssons millimeterexakta tuschorganismer, i Idun Baltzersens magistrala träsnitt och i Anna Ihles uttrycksmättade träskulpturer, för att nämna några. Och den tvådimensionella bildens visuella krock med den tredimensionella världen kan studeras i Ossian Eckermans masker. Men även måleriet har sina tydliga ambassadörer på årets utställning, exempelvis i Nina Noreskärs sensibla bruk av färg, stoff och materia samt i Christoffer Billebos accentbaserade färgrytmik.

© Linnea Bergman (KA) Ädellab	© Christoffer Billebo (KA) Konst

Vilka politiskt färgade glasögon DN:s skribent Bo Madestrand bar vid besöket på Vårutställningen förtäljer inte historien (DN 18/5). Desperat söker han finna politiskt sociala förtecken som ett slags legimitet för utställningens existensberättigande. Den illa dolda agendan avslöjar som vanligt avgörande brister i förmågan att fördomsfritt avläsa konst. Ja, så till den grad att man snarast skulle kunna tala om en tilltvingad visuell analfabetism. Detta avslöjas om inte förr i hans oförmåga att se kvaliteterna hos masterstudenterna på avdelningen för Storytelling, där några bildspråkligt mycket intressanta verk presenteras – exempelvis av Tobias Gutman och Joakim Ojanen (som båda säkert kommer att låta höra talas om sig i framöver).
       Nej, årets examensutställning domineras varken av relationism eller politiskt färgade intentioner, snarare tvärt om. Här visas av tradition och nödvändighet mycket hantverkskunnande. Och tur är väl det då endast en mindre del av utställarna syftar mot en karriär som fri konstnär. De övriga, hundratals mångkunniga Konstfackselever, bör således inte bedömas utifrån historielösa samtidskonstbegrepp.

© Kristin Karlsson (KA) Konst

Att tala om en orgiastiskt kreativ urladdning är inte helt fel i sammanhanget. Konstfacksutställningen visar flerfaldiga prov på både formfulländan, samhällsengagemang och dräpande humor. Det senare kan man exempelvis se i masterstudenten Anna Lidbergs lek med pseudotrivialitet i sin installation med filmprojektioner både inuti och utanför en kopieringsmaskin.
     Koncentrerat allvarsamt blir det i textilkandidaten Rebecka M. Vestergren Ahlins installation, vilken genom sin kliniska (dissektions-)skönhet skapar ambivalens och utmanar betraktarens associativa förmågor. Extravagant skulptural skönhet ger masterstudenten på textil, Gabriella Loeb, prov på, framför allt i sina djurliknande och antropomorfa verk.

© Tobias Gutman (MA) Storytelling	© Johan Bisse Mattsson (KA) Grafisk Design och Illustration

Flera intressanta verk presenteras av studenterna på avdelningen för Ädellab, exempelvis kandidaten Linnea Bergmans schackspelsliknande uppställning av flertalet figurer i keramik och diverse blandmaterial. Även avdelningen för Keramik och glas visar, som oftast, högst intressanta materialtekniska blandformer. Masterstudenten Diana Butucariu är här ett ypperligt exempel på stort hantverkskunnande i kombination av taktil lekfullhet.
      Intresseväckande och konstnärligt svårinringad är avdelning för Experience Design, där installationerna ofta kräver både avsevärd tid och dedikerat engagemang av besökaren för att helt komma till sin rätt. En förhållandevis lättillgänglig, och emotionellt triggande, presentation visas emellertid av masterstudenten Veronica Polinedrio; besökarnas närhet till respektive objekt framtvingar mer eller mindre panikrelaterade ljud ur dolda högtalare.

© Cecilia Granlund (MA) Inspace	© Filip Palmén (KA) Textil

I byggnaden mittemot huvudentrén har tidigare år bland annat avdelningen för Konst huserat. Platsen är inte optimal då den lätt kan missas efter besöket av den omfattande huvudutställningen. I år är det Industridesign, Inredningsarkitektur och Möbeldesign samt Inspace som erbjudits detta utrymme. Som ett slående exempel på rumsligt effektiv gestaltning står masterstudenten från Inspace, Cecilia Granlund, för. Hon fyller med självklar auktoritet det mycket besvärliga spegelutrymme hon har fått till sitt förfogande.

Trots vad som skulle kunna uttolkas av vissa recensenters något udda konklusioner är årets vårutställning ovanligt visuell och bildspråkligt mångfacetterad; den är definitivt ingen anemisk eller bildfientlig presentation. Att framställa utställningen som företrädesvis poliskt undersökande – som Madestrand gör i DN – är inte bara felaktigt, det är oärligt och ger exempel på en tendentiös journalistik. Madestrand presenterar det han skulle önska vara sanningen. Men hans text ger ingen rättvisande bild av de 177 deltagande magistrarna och kandidaterna.
     För här är det högt i tak. Här finns som vanligt något för alla, även om de konstnärliga uttrycken i de flesta fall ännu inte testats i ett kritiskt granskande omvärldsligt sammanhang. Framtiden kan ändå te sig både lockande ljus för flertalet av utställarna, då den tekniska kvalitén i de allra flesta fallen ligger på en avsevärt hög nivå. Ge det konstnärliga några erfarenhetsberikande år och summeringen kommer att kunna göras i välförtjänt positiva ordalydelser.

Stockholm 2014-05-19 © Leif Mattsson