I sitt hemland Danmark tillhör Astrid Kruse Jensen, född 1975, en av de mer uppmärksammade konstnärerna i sin generation. Det är en inre värld man möter i hennes bilder, som nästan alltid är tagna utomhus och i de tidiga serierna gärna nattetid. Genom ljussättningen lyfts motiven fram till täta bildpoem utan ovidkommande bakgrunder. Ibland skymtar en ensam kvinnogestalt utan synliga ansiktsdrag.

När hon nu för första gången ställer ut separat i Sverige, domineras utställningen av hennes två senaste fotoserier. Disappearing Into The Past är tagen i svenska skogsområden, medan Within The Landscapeär från hedlandskap vid danska Nordsjön. Dessa serier skiljer sig rent utseendemässigt radikalt från hennes tidigare arbeten. I båda har hon använt en gammal polaroidkamera. Filmen har varit utgången sedan länge och därför förvanskat färgerna, gett slöjor och slumpartade fläckar. De små kvadratiska originalen har scannats in och förstorats, vilket lett till grynighet och oskärpa. Bilderna påminner delvis om dem man finner i gamla fotoalbum. Där syns glimtar av en barndom i allt skevare färger. Som titlarna anger är det egentliga motivet hågkomsten, men också drömmen.

I museets mellanplan visas Kruse Jensens konstfilm The House Inside Her. En kvinna stänger ett fönster, vänder sig om och börjar gå runt i ett hus, där det bland mycket annat växer björkar ur golvet och återfinns en man som försöker få ordning på omkringblåsande papper. Huset vibrerar av ett närgånget buller, som försvinner först när kvinnan öppnar fönstret igen och släpper in ljudet från naturen utanför. Hon har vit klänning. Kameran rör sig dröjande runt henne och zoomar in hennes hand när den sträcks ut för att greppa en dörrkant.
      Det är konsekvent, poetiskt och bedövande vackert. Schamporeklamens skimrande gudinnor bor inte långt borta och kan närsomhelst knacka på. Men jag ser det som ett medvetet val av Kruse Jensen att skyddslöst och utan ironi gå in i sina motiv. Mycket av styrkan i hennes bästa bilder kommer härav. Och ur hennes konsekvens. Det är en perfekt kvinna som agerar i filmen, precis som det i fotoserierna är ideala landskap fria från oestetiska vägar och annat som är oskönt, men som ändå ibland förekommer.

Stockholm 2014-03-26 © Bengt Jahnsson-Wennberg