En kuliss är en bild eller ett föremål som skapar bakgrund till något som sker framför den. Kulissen består idag ofta av en skärm på vilken det projiceras bilder eller filmer.
     På Lars Lerins kulisser är det akvarellfärgen som speglar en del av vår samtid och skapar en sorts scen där vi, betraktarna, förvandlas till skådespelare som ska tolka bilderna. Det handlar här om mycket stora och rumsskapande akvarellmålningar där Lerin delvis lämnat sina tidigare naturromantiska motiv och tar tag i nutidens aktuella problem.
 
I målningen ”Civilisation” skildras vårt samhälle som en våldsamt stor favela där vi bor isolerade och sammanpackade på både höjden och bredden. I ”Fönstret mot gården” får vi lite mer insyn i människors liv. Här associerar Lerin också till Hitchcock och filmens värld vilket han återkommer till i en del andra bilder, såsom i ”Nosferatu” där en spöklik stadsmiljö tornar upp sig. En ödslig betongstad hänvisar till en aktuell konflikt i målningen ”Ukraina”, åter en miljö som vittnar om civilisationens misslyckande.

"Civilisation" (detalj) © Lars Lerin

En pessimistisk stämning blossar också upp där Lerin skildrar följderna av krig och glömska i ”Museum – Bibliotek” och i en hel vägg av övergivna och slitna böcker i ”Bibliotek”. Ett tecken på vårt kulturella förfall när vi inte lyckas bevara och skydda ens våra kulturella institutioner. I de ödesmättade bilderna finns en viss släktskap med Roy Fribergs svartvita dystopier från 1960-70 talen. I Lerins svit om tre bilder med titeln ”Resa” anar man en chans till flykt, men frågan är om denna flykt leder till ett bättre liv. Båtarna som ska ta oss bort ser mer ut som hägringar.
     Till en viss del finns Lerins naturskildringar kvar. Ett ”Fågelberg” och en ”Björkskog” blickar lite bakåt mot tidigare målningar och skapar en kontrast till den civilisation som vi människor skapat. Fågelberget ger visserligen vissa associationer till våra megastäder där trängseln ibland leder till infrastrukturens kollaps. 

När man möter Lars Lerins målningar kan man inte undgå att fundera över akvarellfärgens möjligheter. Tekniken är urgammal, den uppstod troligen i Kina för flera tusen år sedan. Med akvarell kan man måla exakt och med stor kontroll, men Lerin liksom många med honom låter färgen spela ut och agera på egen hand. Vad som imponerar på mig är hur Lerin ändå lyckas få en precision i själva motivet och formen trots att färgen är den motpart som egensinnigt flyter ut och till stor del styr hans bilder. Det slumpmässiga spelar alltid in i ett måleri och skapar oväntade effekter, det gäller bara att bli vän med slumpen, inspireras av det som händer i bilden och styra skeendet med varlig hand.
     Lars Lerin har kommit underfund med denna hemlighet.

Skärhamn 2014-06-17 © Jan Manker