Barn älskar att leka vuxna – såsom poliser, sjuksköterskor, brandmän. Kanske hägrar även ett yrke som konstmuseipersonal? I den brasilianska konstnären Laura Limas konstmuseum/installation The Abstraction tar i alla fall Alva, Lo, Jakob, Rakel, Ida med flera (som alla är ”barn i medelåldern”) uppgiften på blodigt allvar: Vid kassan får jag artig vägledning, karta och verkförteckning. Portarna in till museet är konstmuseitypiskt flashigt gula, på väggen sitter den obligatoriska utställningspresentationen i svart på vitt. Givetvis finns här också ett kafé, guider och en direktör (med ett eget kontor).

Tekniken att låta barn överta vuxenroller är förträfflig i ett stelt sammanhang (där seriositeten fungerar utestängande). Detta finns det fler exempel på. För länge sedan (på Ars95 i Helsingfors) tog jag del av Gary Hills videoinstallation med en liten flicka som förtvivlat envist läser högt ur Wittgensteins Remarks On Colour – här blev anslaget med barn i en vuxenroll lustbetonat.
    Men Laura Lima verkar, i motsats till Gary Hill, inte vara ute efter att skoja till det. När institutionen (konstmuseet) förlorar sin stelhet och sänker sin gard fungerar den istället överbryggande, närmande. Om barnguiderna lyckas greppa abstrakt konst så förstår också jag (och alla andra).

I förgrunden "Flykt" © Sten Eriksson

Så betraktat är The Abstraction ett vänsterpolitiskt ställningstagande à la ”konsten åt folket”. Ett exempel på en sympatisk inkluderingsvurm som, med tilltagande grad sedan 1960-talet, varit huvudfokus för de flesta konstinstitutioner av tyngd.
     Annan politik lyser med sin frånvaro. Vad lär sig barnen när direktören är pojke och guiderna är flickor (i alla fall när jag var där)? Vad lär de sig när de medverkande konstnärerna nästan bara är manliga? Knappast att pojkar och flickor har samma möjligheter, knappast att konsten bryter tabun.
     Möjligen är påpekandet aningen plumpt – uttryck för en naiv önskan om revolt när (om) ambitionen bara är att spegla och öppna upp det befintliga.
     För barnen finns liksom bara där – i ett regisserat professionellt sammanhang. När Alva visar runt i museet är det inte mycket mer än röstläget som skiljer henne från en erfaren vuxen konstpedagog. Ännu lika oangripbara som omedvetna om alla tänkbara framtida kulturstormar.

Malmö 2014-09-04 © Martin Hägg