Även denna sommar presenterar Lars Bohman Gallery en klassikerutställning. Förra sommaren visades verk av X:et Erixson; i år har turen kommit till Evert Lundquist, ännu en av våra stora 1900-talsikoner. Det handlar om ett trettiotal verk, framför allt måleri, från mitten av 1930-talet fram till det sena 1980-talet (Lundquist levde mellan 1904-94). Ett flertal av dessa målningar möter den stora publiken för första gången, andra ingår redan i Lundquists konstkanon – de har nått klassikerstatus, liksom sin upphovsman.

Utställningen har rent museala kvaliteter, den skulle förgylla sommaren för vilken större, svensk konstinstitution som helst. Att den privata gallerivärlden kan erbjuda något sådant är naturligtvis både tacksamt och välbehövligt; att vårda det visuella arvet är en kärnfråga i kampen mot den hotande kulturella historielösheten.

Mycket har sagts och skrivits om Evert Lundquist, ändå är det inte i första hand texterna som förlöser mötet. Nej, Lundquists verk måste man konfronteras med i verklighetens ljus: som en örfil, en smekning eller en kyss. Det är intressant att se den förvånat nyfikna blicken och de tappade hakorna hos unga konstelever (som då jag besökte utställningen) när de ställs inför denna närmast demonstrativa konstnärliga kraftfullhet. De pastosa färgfälten, ärrbildningarna, fårorna, ristningarna, och naturligtvis de vältempererade ockra- och umbratonerna (klanger som inte står Chardin efter i valörkänsla) måste för dessa blivande konstnärer framstå som svordomar i kyrkan eller som någonting nästan syndigt och lättjefullt.

"Potatisplockarna", 1944 , opd, 108x120 cm © Evert Lundquist	"Trädet", 1955 , opd, 100x73 cm © Evert Lundquist

För fyra år sedan, 2010, visades ett antal av Evert Lundquists verk på Moderna Museet i Stockholm. Det var på många sätt en ögonöppnande utställning, mycket beroende på det blasfemiska(?) tilltaget att rama av målningarna. Man ansåg, med all rätt, att bråten av blänkande guldramar (som Lundquist ofta själv låtit sätta dit) och klantigt hopfogade trä-diton hindrade det mer seriösa mötet mellan konstnär och betraktare. Närheten till ateljén, ursprunget och själva processen var det som istället skulle prioriteras. Ett klokt val, kan tyckas.
    På den aktuella utställningen på Lars Bohman Gallery kan man beskåda båda ramat och avramat och själv bedöma skillnaden. I all sin "nakenhet", med slitna hörn och kanter, framträder flertalet av verken som om de just lämnat ateljén. Eller nåja, krackeleringen och rynkbildningen uppstår ju inte i ett nafs. Och de sjok av färg som släppt taget om målargrunden är väl bara något som, enligt sägnen, roade Lundquist själv. De nuvarande ägarna kan nog hålla sig för skratt.

Men där finns också något att förundras och fascineras över: det levande och ständigt föränderliga i den mångfacetterade och svårbemästrade oljefärgen. Den upphör aldrig att förvåna målarna – och konservatorerna. Att den roade Evert Lundquist råder det inget tvivel om; mycket av hans konstnärliga metod, hans signum till och med, står och faller med de kemiska processer som sätts igång när pigment rivs samman med rå linolja. De tjocka färgmassorna, den massiva kompaktheten i materialitet skulle varit konstnärligt obrukbar (för Lundquist) om inte försåpningen och oljefärgens tilltagande semitransparens tillträtt.
      En mästare inom sin materialtekniska genre det var han, Evert Lundquist, och som sagt en svensk klassiker av betydande rang. Dessutom ständigt överraskande i sin råhet, kompromisslöshet och kompositionella enkelhet.

Stockholm 2014-07-01 © Leif Mattsson