En kolteckning finns med bland grafiken i Enköping, ”Mannen på berget”, som tycks sitta mitt i en tyngdpunkt, nästan nedtryckt i marken, något hopsjunken – av bekvämlighet eller trötthet är svårt att säga. Han tycks vara en frånvarande i världen, kanske en förlupen Goyagestalt som betraktar kriget uppifrån och bråddjupet inom människan, kanske någon som förändras beroende på betraktaren, kanske är det ett jag.

Lundquists inre dramer blir tydligast i det svartvita, och urval och rytm i utställningen fångar dem mycket fint. ”Flickan på stranden” är ett bylte, ilandspolad eller snart ikastad, kanske någon som ser livet som något som drabbat en av slump. Vidöppen och därför sårbar.
     Sällan ser man ett sorgsnare och ensammare skratt än i ”Skrattande man (självporträtt)”. Intill finns en tecknare och en fiskare. Fiskarens ansikte är av det slaget som aldrig tycks tröttna – och tecknaren är lika flitig som Chardins, men saknar denne fattige 1700–talskusins hål på rocken.
     Evert Taube sittande på ”Den Gyldene Freden” är liten och ensam under tunga valv, en metafor för poeten i en bortvänd värld.

Enköpings konsthall

Pålen, yxan och stegen är naknare i det grafiska bladet än i olja. De är välkända Lundquist-motiv. Varför konstnären valde dem kan man ha olika meningar om. Jag tänker att de är inre verktyg: yxan för angrepp och försvar, stegen för att fly över muren och bli fri, och pålen helt enkelt människan i den jord hon satts att vara del av.
    ”Stora armen” är verkligen stor och kraftfull. Näven sluter hårt och mekaniskt runt käppen. Kanske är det ett barn som ser en sådan arm, den vuxne mannens arm som ofrånkomligt hotfull.

Stockholm 2014-05-13 © Niels Hebert