Detta supervalår: Kan politik vara en särskilt meningsfull nyckel till förståelsen av Malmö konsthögskolas årsutställning? Nja, det är måhända ett lockande avstamp men samtidigt känns det irriterande luddigt i konturerna – i den bästa av världar är det mesta politik. Begreppen aktualitet/angelägenhet förefaller mer hanterbara att inringa. Och förvisso mer värderande - vilket knappast kan vara en nackdel.
     Således: är Malmö konsthögskolas årsutställning 2014 aktuell och angelägen? Knappast som helhet (mer om detta strax) även om minnet/minnesbilderna – som oftast – lättare klibbar fast vid topparna än vid dalarna.

Helena Olssons video Rösternas politik är en sådan fastklibbad aktualitetstopp: Tre personer i en soffa diskuterar självupplevda erfarenheter av samlevnadsnormer och genusstereotyper. Den anspråkslösa soffdiskussionen sönderdelar effektivt de sociala trygghetsramarna till komplexiteter för allt annat än tvåsamheten.
     ”Vi får ut papper från dagis där det bara finns två rutor: vårdnadstagare ett och vårdnadstagare två ” – beklagar sig en av dem inför denna välvillighets normtyranni.

"Rösternas politik" © Helena Olsson

Mazja Hilleströms The Hundreds Of Women förefaller, enkelheten till trots, vara ett av årsutställningens mest tolkningstacksamma verk. En stor, upphängd, klump av packat kvinnohår – som ett kebabköttstycke alternativt ett industriellt/makabert hopsamlande av mänskliga rester (säg Kambodja, Bosnien eller Rwanda och verket blir vasst politiskt). Eller en bildlig sandsäck att puckla på (med tvetydigt genuspolitiska boxhandskar). I den mer negativa läsningen signalerar materialet, kvinnohåren, och kompaktheten en ytterlighetsbild av (kvinnlig/mänsklig) identitetsupplösning. Den positiva läsningen talar om kamp, enhet, styrka, oemotståndlighet.

Marie Bonfils Break dance är ett av fåtalet verk med uppenbart humoristisk touch. Likt en jätteinsekt klänger hennes gråa, hoptvinnade, skumgummistänger envist fast i det svåraste av utställningsrum – konsthögskolans trapphall. En akrobatkonst lika mycket mot ett (konst-) etablissemang som mot trapphallens och hela byggnadskomplexets stela auktoritet.
      Auktoritetsifrågasättandet är, givetvis, på olika sätt, en kreativ ådra för fler än Bonfils. Till exempel i Ana Rebordãos video där en kvinnlig nyhetsuppläsare monotont fingrar på en dyna med ena handen – istället för att läsa upp nyheter. Nyhetsuppläsarens strikt oklanderliga pose blottlägger (den annars tillförlitliga) auktoritetens tomma, innehållslösa, signalmarkörer. Om nyhetsuppläsaren faller ifrån, vad och vem är värda vår tilltro?

Flera av studenterna arbetar på temat trash, skräp, ofärdighet: det kan vara till exempel byggskivor lutade mot väggen, synliggjord tape, skyddsplast och färgrester – (medvetet) oordnat, om vartannat.
     Min reflextolkning landar vid en pendling mellan en (förlegad) konstdefinitionsproblematik och en work in progress-markör för ett (missriktat) högt tempo, för vitalitet, ungdomlighet, hungrighet…. Även om jag kanske klumpar ihop en del verk som med fördel borde läsas individuellt ser jag framför mig en återvändsgränd. Jag får anstränga mig hårt för att få in aktualiteten/angelägenheten.

"Parlör och palett" © Johan Lundqwist

Och måleriet då? Oavsett relevansen i en liv- eller döddiskussion är måleriet, i ett samtidskonstsammanhang, ständigt behäftat med en (uppmärksamhets-) uppförsbacke – så även här. Desto starkare när den ändå bryter igenom video- och installationsbruset. Den symbolistiskt glödande intensiteten i Andreas Franzéns måleri återvitaliserar en romantiskt mystisk måleriådra (snarare än att den tröskar runt i något redan genomtröskat). Johan Lundqwists kontrastrikt mystiska collageartade närtittsmåleri är även detta positivt tillbakablickande – om än ett kortare skutt.
     Måleriet (och bara detta) må således vara ursäktat som en aktualitetsbefriad retromarkör – ryggsäckens ”belastastning” arv av färg, pensel och duk ger och tar av nödvändighet – bara att gilla läget.

Annars kunde årsutställningen generellt ha kunnat bita ifrån mer. För det mesta utelämnas textbaserade förklaringar till verken. Mycket är dessutom minimalistiskt, som exempelvis Marten Damgaards fotografier av igenmurade fönster och Erlend Grytbakk Wolds bara linnedukar och läderstycken.
     Denna stumhet må vara en befrielse för den som, likt jag, plöjer igenom mycket på kort tid. Men den hägrande framtiden utanför konsthögskoleväggarna är rimligen en annan och mer solitärt avslöjande.

Malmö 2014-05-19 © Martin Hägg