Man Rays ursprungliga namn – Emmanuel Radnitzky – blev inte känt för allmänheten förrän 1977, något år efter hans död. Hela familjen hade 1912 valt att ta det mer amerikanskklingande "Ray" (som i ljusstråle). Under hela Man Rays liv var således hans ursprungsnamn fördolt. Och som varumärke – för det handlade mycket om det – var naturligtvis det snärtiga artistnamnet "Man Ray" att föredra.

Millesgårdens Man Ray-utställning, liksom katalogen, är producerade av Mjellby Konstmuseum i Halmstad, där utställningen tidigare visats. Presentationen är ambitiös, bildrik och föredömligt överskådlig – i den mån mystikern Man Rays livsverk någonsin kan få epitetet "överskådligt".
     Som samtida med och i hög grad inspirerad av vännen Marcel Duchamp och hans teorier kring konstens förskjutna centrum (från objekt till koncept) placerar sig Man Ray självklart i det tidiga nittonhundratalets förtrupp. Men om avantgardet bar namnet "Dada" eller "Surrealism" var mindre viktigt, åtminstone tycks så varit fallet för honom.

Man Ray, Lee Miller's Eye, 1932 © Man Ray Trust/BUS 2013. Courtesy Roland Penrose Estate, England 2013. The Penrose collection. All rights reserved

För det stora flertalet är Man Rays livsverk förmodligen intimt förknippat med fotografiska experiment – som fotogram eller solarisering – eller med mer traditionella porträtt av celebriteter. Men det är uppenbart att han helst inte ville se den fotografiska verksamheten skild från den konstnärliga. Livsverket skulle betraktas som ett omslutande universum, interfolierat av underfundigheter, dubbeltydigheter och visuella gåtor.
     Och i det stora har det nog tolkats så. Men det utmärks också av en betänkligt skiftande konstnärlig verkshöjd (vilket även konstnären Jan Svenungsson betonar i katalogen). Exempelvis finns på utställningen några i sanning ikoniska objekt, som "Cadeau" (strykjärnet med spikar) och "Indestructible Object (metronomen med Lee Millers öga). Men där finns också några relativt anspråkslösa teckningar och målningar. Dock skulle naturligtvis Man Ray som rättrogen dadaist (om han nu någonsin var det) kunna argumentera för att den hantverksmässiga nivån är konceptuellt oväsentlig. Och där har han sannolikt en poäng enligt en del aktörer på den dagens konstscen.

Det stundtals motstridiga bildspråket skiljer Man Ray från nittonhundratalsikonen Duchamp, vars verk ofta har en mer utstuderad förfining, och där antalet dessutom är betydligt mer begränsat. Men den visuella generositet som Man Ray ger uttryck för, och som visar sig på den aktuella utställningen på Millesgården, är intellektuellt stimulerande. Han blir sällan eller aldrig lika knuten och teoretiskt inbäddad som Duchamp. Han framstår mer sällan som den galante magnetisören, mer då som den bildrike, brusande och bubblande – en roll han egentligen bär med sig hela livet (möjligen motvilligt).

Här måste också betonas den betydelse som assistenten, modellen och partnern Lee Miller spelade för Man Ray. Det är fotot av hennes öga som monterats på metronomen, det är hennes kropp som återkommer i flertalet fotografier, målningar och teckningar – och detta i vissa fall långt efter det att hon lämnat honom. De levde tillsammans enbart några få år, men dessa kan nog sägas tillhöra de mer innovativa och betydelsefulla för Man Rays konstnärskap.
     Som agitatorisk romantiker (vilket flertalet surrealister var) sökte Man Ray ständigt "Kvinnan" eller "Den andra", alltså det anima han även försökte finna – och fann – hos sig själv. Som ett resultat är det snarast omöjligt att tänka sig begreppet "Man Ray" utan att samtidigt notera hur den sensuella lekens dramaturgi skapat outplånliga avtryck bakom slutna ögonlock.

Lidingö 2014-03-05 © Leif Mattsson