Han driver ackorden till den yttersta, kromatiska gränsen, till den position där färgtonerna närmar sig valörernas roll. Han spelar mot klangbottnar av skriande signalgult och brusande rödviolett, mot vilka teckningen står som en ärrbildning. Han är inte diskret, inte lågmäld, inte blygsam – men han är ofta träffsäker, denne Roger Metto, och koloristiskt utmanande.
Enligt teorier inom perceptionsforskning skall vissa färger och kombinationer av dem ha förlösande och befriande egenskaper. De sägs ha förmågan att skapa euforiska tillstånd likväl som lugnande sådana.
Men jag tror knappast det är Roger Mettos drivkraft eller avsikt att manipulera betraktarens mentala tillstånd; jag anar inget schema eller dold agenda av kromatisk art (som exempelvis hos Steiner eller Kandinsky). Förmodligen är Mettos koloristiska intentioner lika obefläckade som de är självklara (för honom).
Men utställningen sjunger inte enbart de högstämda ackordens lov, här finns flera exempel på motsatsen, på välavvägda gråklanger som i den nedtonade målningen "Passage". I den framstår dessutom det återkommande nyckelhålsmotivet som mest konsekvent; här spelar de pastosa sjoken av grönjord mot grottväggarnas cartoonliknande struktur. Det blir som ett tankens möte mellan Evert Lundqvist och Fantomen; krocken är lika tyst som den är våldsam. Den omslutande grottformen inverterar bildens centrum, fram träder en pratbubbla eller möjligen en schackpjäs.
Denna lek med dubbeltydigheter förkommer ofta hos Roger Metto. Det är något av hans signum, som jag uppfattat det, kombinationen av det lekfulla och det sakrosankta. Vi kan räkna dem i tusental, de i det modernistiska mellanskiktet, som tillber enbart det sistnämnda. Betydligt färre lyckas likt Metto förena lågstatus med finkultur; få erbjuder indianer och cowboys att dansa på regnbågsfärgade glissandotrappor.
Stockholm 2014-03-11 © Leif Mattsson |
"Passage", 2011, 40x30 cm © Roger Metto
Utan titel. 2014, 150x120 cm
© Roger Metto
|