Modernautställningen har fram till nu mönstrat svensk samtidskonst (på Moderna Museet i Stockholm 2006 och 2010). Med 2014 års upplaga i Malmö har konceptet breddats till att omfatta alla nordiska länder samt Baltikum och Polen. Breddningen har i alla fall en uttalad förklaring: Malmös, idag smått mytomspunna, Baltiska utställningen - som gick av stapeln för exakt hundra år sedan.

”Vad har hänt sedan sist?” frågar sig museichef John Peter Nilsson på pressvisningen (och i katalogen) – med en tydlig koppling till hundraårsjubilaren. Rimligtvis en hel del – förutom att Baltiska utställningen först och främst var en konstindustri- och hantverksutställning och inte en konstutställning.
     Nej, jag tänker inte jämföra. Modernautställningen 2014 ska lämpligen betraktas ur ett snävare perspektiv än så. Flera av konstnärerna visar sig också anknyta till en mer näraliggande historia - till det sena 1980-talets demokratisträvanden (i vilka flera av de medverkande länderna var inbegripna).

"Map of Phantom Islands" © Agnieszka Kurant

Resultatet är blandat. Man kan tycka att ingången är förutsägbar – alternativt stigmatiserande (nästan som ett ok vid det här laget). Så fungerar också några av utställningens äldre verk. Exempelvis lettländaren Zenta Dzividzinskas fotografier av en stum teatergrupp (Fotografier ur serien Rigas Pantomima, ca 1964-67) som, just genom sin stumhet, lyckas runda 1960-talets lettiska teatercensur.
     Ett annat exempel är Tadeusz Kantors Signez s´il vous plait (på svenska: ”Var god signera”) från 1965: Politiska, nedtecknade budskap – medvetet dolda bakom ett bedrägligt ortodoxt assemblage. Knappast särskilt framåtsyftande.

Men ingången öppnar även för icke fullt så daterade verk. Polskan Agnieszka Kurants Map of Phantom Islands (2011) avbildar och beskriver en mängd öar som alla någon gång varit utsatta på en karta – trots att de inte existerar i verkligheten. Alla är de öar som uppkommit av missförstånd, ur synvillor eller som koloniala fantasiprodukter. Kurant säger något om samtidens besatthet, av den egna täppans överlägsna paradispotential. En lek på gränsen till allvar.
    Ändå är det helt andra spår som främst fångar mitt intresse. Exempelvis den samtidsinriktade effektivitetskritiken i finländskan Maija Luutonens International Paper: All Colors (2013) av minimalistiska, ekonomiskt vikta och sedan uppvikta, pappersark.

"International Paper: All Colors" © Maija Luutonen

Modernautställningen 2014 existerar, som så många andra geografiskt avgränsade utställningar, i gränslandet mellan att återge och att konstruera. I denna härad fanns även förra årets mastodontprojekt Malmö Nordic 2013 (med 28 deltagande utställningsanordnare). Intressantast blev Malmö Nordic 2013 när man (som här på Moderna Malmö) lekte med våra invanda/nedärvda identifikationsparametrar.

Malmö 2014-09-30 © Martin Hägg