Med avundsvärt mod presenterar Martina Müntzing enbart en större målning på den aktuella utställningen, flankerad av den mindre "Viskningen" (ett riktigt kärlekssmycke) på kontoret. Men mer behövs egentligen inte då huvudmålningen är så magnifik både till yta och teknisk nivå. Vi pratar här om en sällanskådad ekvibrilistik i Arvid Fougstedts anda (vilken logiskt nog visar sig vara en av förebilderna).

Den hudnära realismen, skapad genom direkt observation och inte via fotografisk transkription, lockar till centimeternära studier. Och det håller målningen sannerligen för, så detaljerad som den är i både porträtterandet och i överföringen av barnens färgpenneteckningar. En så djupt ömsint skildring av den egna familjen, med respekt för alla individuella variationer, hör inte till vanligheterna på dagens konstscen. Müntzing spelar här i en egen liga, en tämligen svårplacerad sådan.

Stilbrott och anomalier är en bärande del i huvudnumret, titulerad som en proklamation om uppskov: "Jag tänker på det i morgon". Men vad är det som skjuts upp? Tankar kring makens sjukdom och barnens uppväxt, eller på livets förgänglighet?
     Den vanitassymbol som ofta (obligatoriskt) smögs in i klassisk konst finns även här, i skildringen av den självupplevda scenen med ekorren som äter en fågel. I betydelsenivå ligger ekorren inte så långt ifrån den förvrängda dödskallen på Hans Holbeins målning "Ambassadörerna" – ett verk som Martina Müntzing studerat noga under sin Londonsejour.

Man bör heller inte missa den ömsinta skildringen av systern med barn, visad på kontoret. En bild som mycket väl skulle kunna tituleras "Tid", då det huvudsakligen är ett inkapslat ögonblick, en nupunkt, som skildras. Och stillheten är här av sällsynt fragilt slag, då barnet i nästa stund mycket väl kan bryta sig loss ur mammans famn. Tystnaden innan den oundvikliga förändringen är också ett slags memento mori, om än av mer lyriskt undflyende karaktär.

Stockholm 2014-11-18 © Leif Mattsson

Tack till poeten Stig Carlson för lånet av titeln till artikeln