Den rumänske författaren Mircea Cartarescus fjärilstrilogi fylls av vakendrömda scener från uppväxten i diktaturens Bukarest. Det är särskilt hemmet som den ”vänstra vingen” återkommer till, sökande detaljerna och tingen som barnet så vardagsvant umgicks med. Framför fötterna på pojken grinar det tomma hissutrymmet bottenlöst utan skyddsnät i det halvt färdigställda huset. Barnet fostras skrämmande och svindelaktigt i minnesflyktens ädla konst.

Iranskfödde Sirous Namazi har ur det gemensamma familjeminnet återskapat trappstegen; man känner gårdstrappans blankpolerade gjutna stenmassa som kanske stal lekglädjen och skänkte ömmande knän åt ivrigt rusande rosenkindade barn. Hemmet förstördes och fick hastigt lämnas för alltid på livstid. Minnesflykten ersätts av minnesutflykten, ett imaginärt återvändande gestaltas i Sirous Namazis utställning där tingen drömskt återtar sin form: En persienn, ett handfat, en takkrona med kupor och manschetter i rostfärgat glas, en spegel vars yta är på väg att upplösas av den skadade baksidans allt sämre täckande hinna och dörren mot gården.

Room 3, "Carpet" © Sirous Namazi

Om minnesresan är jag självfallet ovetande vid första anblicken, syns den över huvud taget utan berättelsens ingång? En simpel men enkel fråga som brukar skilja agnarna från vetet i konstkvarnen. Galerie Nordenhake brukar sällan ha för vana att bekymra betraktaren med sådana triviala spörsmål, men Namazis installation griper utan tvekan direkt tag av rent visuella, kompositionella skäl.
     Föremålen i första avdelningen ger rummet, i den andra skapas stämningen och det tredje rummet bekräftar resan i minnet. Där ligger den flygande mattan vävd efter en teckning av den verkliga, den försvunna. I det fjärde rummet dyker senare några av tingen eller detaljerna upp i de fotografiskt gestaltade minnesrummen. Med stor känslighet och återhållsamma medel väcker Sirous Namazi genklangen av förlusten: såren som tiden obönhörligt tillfogar även oss som saknar en dramatisk historia.

Stockholm 2014-09-04 © Susanna Slöör