Av konceptet att döma föreställer jag mig några fritt flygande fåglar vilka inifrån lejonkulan stämmer in i en kör mot hedersförtryck, totalitarism och religiös fundamentalism. I ärlighetens namn antagligen ett onödigt, västerländskt tolkningsfilter.
    Således inget fel i att först rensa bordet – om så är möjligt. Titeln ”Nietzsche Was A Man” syftar knappast heller på något typiskt iranskt – den tyske filosofen Nietzsches påstådda kvinnoförakt (när blev genusmedvetenheten par excellence iransk?). 

Flera av videoverken gestaltar kvinnors drömskt surrealistiska identitetssökande, Kafkaartade rollförskjutningar – mer plågsamt osäkerhets- än trygghetsskapande.
    Till exempel hos Fereshteh Alamshahs Tree Spirit i vilket en kamera sveper runt bland livlösa kroppar i genomskinliga plastsäckar. En erinran om obarmhärtighet, död (tortyr?). Ur en kokong (som faller från ett träd) kläcks en livfull pojke – som sedan själv bokstavligen springer på den upphängda, inplastade, livlösheten. Alamshahs surrealistiska obehaglighetsattribut (det öde landskapet, den avlägsna horisonten, solen, födelsen och döden) vittnar om förtvivlan/hopplösheten i ett evighetsrullande ekorrhjul.

"What Is My Name, Sister?", 2011 © Alysse Stepanian (Los Angeles/USA)

Intressant är också Raha Rastifards strama bild av oförlösthet (Suffering). Närtitten på ett beslöjat kvinnoansikte ser först ut att vara en stillbild, ett fotografi, innan ögonlocken sporadiskt börjar slutas och tårar rinner nedför kinderna. Det yttre skalets skönhet nedmonterad, inifrån och ut – i ett lidande som obönhörligen angår slöjan/kvinnligheten.
     Parya Vatankhahs Metamorphose är möjligen än mer ångestladdat: En ensam svartklädd kvinna i en skog, bestämda spadtag, kvinnas kropp som täcks av grus. En begravning – av det egna jaget – duplicerade, ensamma, avslut utan andlig inblandning.

Onekligen är detta en videokonst med gravallvarliga undertoner – lätta att koppla samman med samtidens Iran. Samtidigt är alla medverkande iranskor idag verksamma i väst. Möjligen har deras gemensamma erfarenhet av uppbrott ändå utgjort en mer utslagsgivande referensram än bakgrunden i en och samma kultursfär. Så betraktat uttrycker ”Nietzsche Was A Man” en arketypisk vilsenhet efter nyss uppryckta rötter – ett bildberättande med allmänmänsklig, framför iransk, igenkänningsfaktor.

Malmö 2014-04-23 © Martin Hägg