Den som förväntar sig en heroiserande krigsromantik, baserad på KG Nilsons aktuella utställningstitel, lär bli besviken. Här koras inga segrare, här frossas inte i blodbad. Det är krigets visuella strategier på distans som ges grafisk form, något som i KG Nilsons fall mer tar sig skepnad av bräd- eller dataspel. Produkten av krigets idioti ligger oftast lätt dold under ytan, men återkommer ständigt som ett högst påtagligt hot i form av jaktflygplan eller kors.

Som en spanande fågel – örn eller duva – cirklar KG Nilson över både stormaktstidens och vår moderna värld. Utposter, framryckningar, förskansningar, gränser, vägar, floder.
     Isoleringen i de inhängnade områdena (gated community) ser behagligt fridfull ut från ovan. Grindarna och staketen liknar modelljärnvägens. Idyllen har ännu inte rämnat; krigen är oblodiga och pojkrumsanpassade. Livet är en lek, en dröm, en saga.
    Men när man vandrat runt i utställningen en tid kryper obehaget sig tätt inpå. Verklighetens krigföring med nattliga attacker, drönare, civila offer och självmordsbombare finns med som en mental ryggsäck man omöjligtvis kan tänka bort. Även detta ryms i KG Nilsson bildvärld: en drift med de stridande parternas obegripliga stupiditet.

"Huset", 2014, trä © KG Nilson

KG Nilsons signaturverk, det sexkantiga huset, har en förmåga att dyka upp lite överallt i bilderna. Det är fridfullt och enkelt, grafiskt rent och avklarnat. Det är som ett alter ego, men också som ett skydd för betraktaren, för de stridande, för konstnären själv – kanske ett skyddsrum eller en mental utpost. Eller en privat sfär där man kan fortsätta leka och drömma.

Stadens hus, de som KG Nilson också ständigt återkommer till, ter sig ofta något annorlunda än ovannämnda "Huset". Ibland verkar de inte ens beboeliga, ofta utan både dörrar och fönster. De är ett slags idébaserade abstraktioner: för stadsplanerare, för arkitekter, för befolkningsingenjörer.
    Men i sin konstruktiva renhet tar de klivet från bruksobjekt till konkret form, från byggmoduler till klanglådor. Visst finns här en tydlig civilisationskritik, men också en målarens längtan efter kalejdoskopiska färgackord. Husens alla vinklar och vrår får tjäna som leksaksxylofonens kolorerade metallplattor. I överförd form blir deras toner till tak, väggar, golv.

Och mitt i stadens färgbrus sticker plötsligt ett kyrktorn upp, eller den ståtliga Katarinahissen – den som KG Nilson tidigare hade som daglig utsikt från ateljén vid Södermalmstorg. Nog har åren vid Slussen färgat hans bilder minst lika mycket som fascinationen över kartor och strategispel. Man kan med visst fog påstå att mixen mellan staden, landet och insidan på den ålderslöse, drömmande pojkens ögonlock är den zon som KG Nilson kan kalla sin.

Stockholm 2014-12-09 © Leif Mattsson