För målaren Albin Amelin var det en högtidsstund att få måla porträtt tillsammans med Vera Nilsson (1888-1979). Att tillåtas få inblick i hennes arbete betraktades närmast som heligt. Historien säger något om hur aktad Vera Nilsson var i sin samtid. Hon faller ”generationsmässigt” lite mellan stolarna och kan varken hänföras till Matisseeleverna eller till primitivisterna och den molande jordens färg- och formdyrkare som kom senare representerade av exempelvis Amelin, eller hellre Sven X:et Erixson eller Bror Hjorth.

Vera Nilsson brukar nämnas i samma andetag som Siri Derkert, i egenskap av respekterade likar till sina manliga kollegor, åtminstone gällde det tidigt henne. Självklart ingick hon i Färg och Formkretsen som en av tretton grundare, även om gruppdynamiken och eventuellt snålheten mot inval av Siri Derkert, fick Vera Nilsson att lämna efter några år. Hur som helst var hon inte konstnären som valde att ofta visa sig i det stora formatet. Hon genomförde endast ett fåtal större separatutställningar under sin levnad, den första så pass sent som 1933 på Konstnärshuset. Hon hade med all säkerhet även svårt att uppfylla Färg och Formarnas villkor att bidra varje säsong till säljande samlingsutställningar under rubriker som ”barn och blommor” exempelvis.

"Den sjuka flickan", 1931, opd © Vera Nilsson

Kammarmusikens förtätade format och poesisamlingens, den med ett sparsmakat urval, var i mina ögon hennes konstnärliga livsrum. Målningarna kan med fördel betraktas var för sig eller skulle må som allra bäst i ett mindre till antalet väl komponerat urval. Rent utställningstekniskt låter det sig självfallet inte göras i Liljevalchs större mittsalar och omgivande repetitiva rumsmiljöer. Styrkan här är mängden verk, som bjuder de redan frälsta en mental festmåltid. Den motiviskt tematiska hängningen bidrar till att de likartade rätternas kryddning förtar intrycket av varandra.
     Jag funderar på hur hängning och katalog borde inviga nya betraktare i dessa måleriets poetiska mysterier. Att genom negationer försöka beskriva vad hon är förefaller lite väl enkelt. Något mer katalogutrymme skulle kanske ha kunnat ägnas åt att beskriva hennes måleriska tilltal och särart i förhållande till sin tid. Det är trots allt i hennes utforskande av de måleriska möjligheternas ”alfabet” och poetiskt komplicerade omedelbarhetsbilder som hon verkligen tål att fortsatt studeras.

"Ölandsby", 1932, opd © Vera Nilsson

De så kallade barnskildringarna bjuder på så mycket mer än realistiskt skildrade, älskade och emellanåt osnutna barn. Se lilla ”Maj”, ett dukfragment från 1916, sorgligt beskuret i katalogen. Här ryms redan Vera Nilssons universum. Här ges möjligheten att möta sin egen estetiskt förnimmande och existentiellt utforskande spegelbild, eller alter ego.
     ”Maj” är vår aktivitet. Vera Nilsson verkar genom oss i flera av barnskildringarna och låter även dottern Ginga vara ställföreträdande. I de magnifika dubbelporträtten av barn och mormor, hovrar målaren som en helig ande. Det gråtande barnet är vår uppmaning att se med inlevelse. I kamratporträtten framträder Ginga som den levande och kamraterna som stundande möjligheter. Det är svårt att inte läsa in Vera Nilssons poetiska vilja att befinna sig såväl innanför och som utanför sitt eget och våra andras skal, vi erbjuds om vi stillar oss och tänker efter en del i gemenskapens omslutande värld.

Vera Nilssons särskilda färgtemperament eller ”fingeravtryck” lånar inspiration ur det brända teglet, ur lerjorden och vässar klorna mot sälgens blödande bark, eller gråter som blodriskan. Målningen från terrassen i Rom, om än något otypisk, tydliggör sammanhangen. Likt Edith Södergrans känsliga och senare överanspända diktning, finns här såväl idyll som orostider. Här finns även en storartad medvetenhet om vikten att med självförtroende våga språnget och utgå från att det sagda och antydda tas emot på fullaste allvar.

Stockholm 2014-11-05 © Susanna Slöör