Torbjörn Nolkrantz målningar handlar om okända sidor hos det välkända. Att försöka ringa in betydelsen i bilderna är som att försöka fånga en solkatt. Man känner den påtagligt. Den både värmer och retar ögat. Men när man ska fånga den flyr den undan fast den i allra högsta grad finns kvar.

Det finns en förtrolighet i Torbjörn Nolkrantz måleriska tilltal och hans mycket personliga konstnärliga språk. Det får betraktaren att skärpa sinnena. Jag uppfattar att det handlar om en ömsint förundran, en insikt om livets gång och det speciella i vissa utvalda ögonblick.
    Även hans tillsynes enkla motiv som en blombukett i en vas eller en hund eller katt tar också med sig känslan av tillfällighet och förgänglighet. De är inte avbildningar av det yttre förstås, sådant ägnar sig väl just ingen målare åt idag, knappt ens en fotograf.
   En del målningar är gjorda som om en värmekamera använts som i stället för gradtal och värmeläckor registrerat känslotemperaturer.

Nolkrantz har ett mycket personligt förhållande till färgen. Den bidrar starkt till berättelsen. Hans stil kan kanske beskrivas som naivistisk, han tecknar med måleriet. Figurerna ser fumligt tillyxade ut vid första anblicken, nästan minimalistiska i sin koncentration på det mest väsentliga – en förenkling på ett förklarande sätt.
     Jag ser ett vemod här. Den frågande konstnärsblicken snarare konstaterar än ifrågasätter. Den dröjer sig kvar och begrundar. Efter ett tag tycks han se det redan sedda på ett för oss osett sätt. Och då kan han förnimma fågeln där vi andra bara ser arten, huset där vi bara ser en kåk vilken som helst. Han hör något där i tystnaden. Det är en bildmässig retorik som öppnar upp målningarna och gör dem tillgängliga och meddelsamma.

Det finns en närhet och förtrolighet i Nolkrantz måleriska tilltal som gör att man vänder blicken inåt med "spetsade ögon". Ett öppnande stråk av humor ingår också i hans bildspråk. Men aldrig på någons bekostnad. Man ler tillsammans med hans bilder – inte åt dem. Det finns dock ett stänk av melankoli i leendet.
    Att verkligen se är att inse. Torbjörn Nolkrantz målningar visar oss saker som vi alltid haft framför ögonen, men aldrig riktigt sett.

Göteborg 2014-02-19 © Text Bo Borg. Foto: Tomas Törnberg