I Maria Nordins nya målningar har en högre grad av organisk abstraktion smugit sig in, en mild, poetisk ton som färgats av det upplösta formspråket och ett levande spel mellan vatten och pigment. Villigt välkomnar hon rinningar, bitningar och andra materialspecifika effekter – liksom den kreativt förlösande slumpen (akvarellistens bästa vän). Men kontrollen med varsam hand låter hon knappast gå förlorad. Även om resultatet bitvis kan se spontant och impulsivt ut anar man den absoluta viljans drivkraft.

"Landformer" är utställningstiteln, möjligen med kopplingar i överförd form till Land Art, till den rörelse som testade gränserna för landskapets begreppsliga övergång från passiv kuliss till aktivt subjekt.
     Men Maria Nordins landformer står friare i förhållande till naturens inneboende metafysik; de är inte tyngda av något konsthistoriskt tankegods. Snarare tycks det flödande vattnet leda henne till platser hon redan tidigare anat existerade – platser som förmodligen inte har några ortsnamn eller GPS-koordinater, platser som mer är att beteckna som inre modeller (delvis framsprungna ur inspirationen från prosalyrik av Marguerite Duras och Lotta Lotass).

Samarbete med Kristina Bength "Fasad", 2014, akvarell, 97x150 cm © Maria Nordin, Kristina Bength

Konstnärliga samarbetsprojekt där aktörerna bearbetar ett gemensamt verk hör numera knappast till vanligheterna; den unika signaturen värderas oftast högst av Konstvärlden.
    Så mycket intressantare då att följa den dynamiska interaktionen mellan Maria Nordin och kollegan Kristina Bength i deras samarbete kring två stora akvareller – den ena presenterad på denna utställning ("Fasad") och den andra, dubbelsidiga, på "Thinking Trough Painting" ett par trappor upp i Konstakademien.

Utgångspunkten har psykologiska och litterära förtecken; Nordin och Bength fann i Ulla Isakssons roman "De två saliga" (1962) en beskrivning och samlande form för ett "symbiotiskt förhållande där två blir en" (som Nordin uttrycker sig i projektbeskrivningen).
     I Maria Nordins och Kristina Bengths lyhörda brevdialog kring projektet – rörande allt från akvarelltekniska spörsmål till själstolkningar av romanfigurernas undflyende identiteter – framträder en ömsesidig vänskap mellan två kolleger som i hög grad respekterar varandras tankevärld och arbetsmetoder.
     Projektkatalogens text i lågmäld dialogform visar också tydligt att det kreativa samtalet fortfarande är högaktuellt, utvecklingsbart och sinnesvidgande. Ja, kanske är behovet av denna typ av lyssnande ännu större nu, i en brusande och informationsmättad värld, än det någonsin tidigare varit. Och det gäller naturligtvis även för konstens sfär.

Stockholm 2014-09-16 © Leif Mattsson