Med en röd(!) måleriinstallation på Röda Stens konsthall presenterar Ylva Ogland sitt konstnärskap. För ovanlighetens skull på Röda Sten är det måleri på alla tre våningarna.
     Det första som möter oss i den stora katedralen är ett litet vitt tält – ensamt i mörkret som på en stor teaterscen, belyst med en skarp spotlight. Men ett par steg till in i rummet växer scenbilden ut till ett stort rött golvfält omgivet av 30 stycken målningar på lika många stafflier med baksidorna vända utåt. De bildar ett rum i rummet, som besökarna enbart kan betrakta utifrån. I det rummet är konstnären ohotad härskare.
     Motivet är detsamma i alla de trettio målningarna – The Birth of Xenia – Födelsen av Xenia – där Ogland sitter med det nyfödda barnet i sin famn och ammar. Till den yttre formen är målningarna en upprepning, men det måleriska innehållet skiftar och är också en del av en performance. Målningarna är inte färdiga utan Ogland kommer under utställningens gång att fortsätta måla på dessa. Men grunden är lagd och i det faktum att Ogland, till skillnad från många, inte projicerar utan målar upp bilden från grunden varje gång imponerar.

© Ylva Ogland

Rummet på andra våningen är ännu en måleriinstallation kring faderns död – Speglad pappa – där döden likt födelsen framstår mot röd bakgrund. På motsatta vägen ytterligare en röd yta innehållande fler små målningar tillsammans med objekt bildar The Preparation of Xenia, en sammanhängande enhet kring faderns heroinmissbruk och hans döda kropp. Den röda färgen följer med upp på tredje våningen i tre stora målningar av en moderkaka, som i sig inrymmer kosmos i form av både stjärnhimmel och spegling.

© Ylva Ogland

Med upprepning som metod får varje målning inte en autonom betydelse utan verkar i första hand i ett rumsligt sammanhang. Det är både en tillgång och en begränsning. Lägger man till den omfångsrika teoretiska överbyggnaden och kultbyggandet verkar det som om Ogland inte helt tror på måleriet och dess egenvärde. I stället för att lugnt lita till sin skicklighet som målare, och sin starka estetiska känsla för innehållsmässiga och rumsliga sammanhang, blir överbyggnaden av teorier, myter och referenser närmast ett hinder för att ta till sig det som faktiskt utspelar sig i konstens verkliga rum.
     Oglands starka gestaltning av födelse och död, det eviga kretsloppet, ger tillräckligt i sig utan referenser. Man bara önskar att få bli lämnad ifred med det man ser och med sina egna tankar och upplevelser. Varför inte lita till konsten i sig?

Göteborg 2014-09-24 © Berit Jonsvik (text och foto)