Gabriel Orozco är en mångsidig utövare. Hans konstnärliga spektra täcker in snart sagt alla visuella uttryck inklusive skulptur, ready made, måleri, fotografi samt diverse blandformer. Men denna mångsidighet skapar också viss oklarhet i det konstnärliga uttrycket. För problemet med mångsidigheten är just de många sidorna; deras antal säger väldigt lite om eventuella djupsinnigheter som döljer sig i var facett.
     I katalogen tar Rosalind E. Krauss upp Gabriel Orozcos visuella ambivalens. Hon använder ord som "konstanta heterogenitet" och "tvära sidosprång". Och visst har hon rätt, för här handlar det om en konstnär vars mångsidighet gör honom till en självklar kandidat för en One-Man-Show som närmar sig samlingsutställningens divergens.

Med detta sagt bör man i rättvisans namn också betona kraftfullheten och det överrumplande i flertalet av Orozcos verk, framför allt de skulpturala. Direkt vid entrén möts man av en kolossal replika av ett valskelett, mönstermålat som så många av Orozcos verk. Objektet sätter en tydlig mental prägel på utställningen, som ett slags gigantiskt memento mori redan vid ingången. Genom flankeringen av den schackrutiga människokraniet "Black Kites" har konstnärens hemland också tydligt definierats – var annars än i Mexico använder man oblygt dödskallen som ikonisk samtalspartner?

"La DS Cornaline", 2013 © Gabriel Orozco

Återkommande använder sig Orozco av en avväpnande, konstnärlig torrhumor som i "La DS Cornaline" – en ituskuren Citroen DS som sammanfogats med mittparti och motor avlägsnade. Blinkningen till Damien Hirst och hans itusågade djur är självklar. Men det spektakulära har här fått civilisationskritiska undertoner.
     Bilmodellen ifråga var en gång ett framtidsprojekt med space-age-liknande innovationer som gasfjädring, kombinerat med en mycket medveten och framsynt design. Genom att rucka på de noggrant uppmätta proportionerna och avlägsna bilens mobila funktion har Orozco begått en hädelse på de tekniska neofilernas altare.

Mönster, ornament och visuella loopar är annars ständigt återkommande i Orozcos verk. Hans "Rullstenar" där han låtit hantverkare fräsa ut olika mönster på ytan av flodstenar har i flera fall rena Brancusi-kvalitativa drag. En av dessa har också helt följdriktigt fått pryda omslaget till utställningskatalogen.
      Personligen kan jag tycka att dessa stenobjekt – det finns ett femtiotal med på utställningen – är det som lyfter presentationen rent konstnärligt. Och naturligtvis uppstår då vissa problem med att motivera och acceptera de ofta emblematiskt dekorativa målningarna samt de mer amatöristiska och dagboksliknande fotografierna.

Nåja, här finns vissa målningar och ett mindre antal fotografier som har en tydlig verkshöjd vilket klart motiverar deras plats, åtminstone för att öppna för en processförståelse. Men den tydliga avsändaren jag kan läsa in i "Rullstenarna" saknas i många av de andra verken.
      Det är graverande om än inte ovanligt i ett splittrat och utvidgat konstfält. Många är de konstnärer i Sverige och utomlands som inte fäster särskilt stor vikt vid att verket bär en tydlig avsändare. Och det kan möjligen motiveras av ett avståndstagande från en konsthistoria av alltför romantiskt snitt. Men oklarhet är tyvärr priset, åtminstone vad det gäller det konstnärliga påståendet.

I Gabriel Orozcos fall skulle utställningen tjänat på ett stramare urval; det skulle kunnat påtagligt förändrat intrycket. Jag har svårt att förstå Modernas fäbless för Orozcos relativt ordinära fotografier. Och jag tror möjligen att museet gjort honom en björntjänst genom att låta dessa ta så mycket utrymme i anspråk. Det är helt andra autonoma verk som gjort Gabriel Orozco till den internationellt etablerade konstnär han numera är.

Stockholm 2014-02-19 © Leif Mattsson