Bror Hjorths Hus i Uppsala visar under sommaren målningar, teckningar och skulpturer av Tommy Östmar (1934-2007). Han var en gång elev hos Bror Hjorth på Konstakademien i Stockholm och blev där senare, liksom Hjorth, professor i teckning.
     Givetvis ges nu plats för Östmars teckningskonst: en rygg som av Degas eller Picasso, en maskerad gestalt på väg genom stan – eller en kantig ko, långt från kossans vanliga rundhet.
Trots det mindre formatet ger utställningen prov på hur konsten kan tolka det liv vi har att leva, eller för den delen, hur intressanta konstens iakttagelser kan vara.

Utställningen har på ett lyckligt sätt tagit fasta på spänningarna i Tommy Östmars konstnärskap. Där finns å ena sidan målningen ”Den stora kvinnan”, som sitter frontalt, orörlig mot svart bakgrund, och som skulptur, tungt förbunden med golvet eller jorden, å den andra sidan de snabba, kvinnogestalterna i olja och i tusch, återskapade på ett märkligt sätt i ögonblicket.
     Här finns också motsättningen mellan den robotgestalt som i någon mening var konstnären själv och teckningarna av Bröderna Marx på upptåg så galna att till och med atomerna susar omkring i ett enda virrar.
     Sambandet mellan den stora kvinnans maktutövande modersgestalt och den naivt framställda robotfiguren tycks given. Kanske maskerar robotansiktet barnets längtan efter upptåg, men också främlingskap. Och förtvivlan, som i robotporträttet, där bakom fasaden anas en fånge, ett huvud med ljusgult hår i tintinsk oreda.

"Stor kvinna" © Tommy Östmar	"Stor kvinna" © Tommy Östmar

Tommy Östmar arbetade snabbt och kunde påstå att han inte begrep vad han gjorde. Men som jag ser det, fångade han inte enbart inre landskap, utan också hur dessa samspelar med de yttre uttryck människor söker för att förstå sina upplevelser av världen.
     Hur tillvaron ska uppfattas och bearbetats framkallar nästan alltid 
spänningar på den kulturella och samhälleliga nivån. På ögonblickets sida står – för att ta ett axplock – gestalter som Dionysos, dansande dervischer eller Bröderna Marx' vantrivsel i kulturen. På den andra sidan reser sig Påsköns stengestalter, katedraler, pyramiderna och samtidens citykomplex.
    Östmar kontrasterar ögonblickets rikedom mot en robotanpassad tillvaro. Han såg de båda sidorna inom människan och deras utlöpare i kulturen och i samhällsbygget.

Uppsala 2014-06-24 © Niels Hebert