På Galerie Nordehake visas för närvarande en sparsmakad ”Nordenhake-installation", lika bekant oavsett konstnärskap; den här gången är den regisserad/iscensatt av cypriotiske och parisbaserade konstnären Christodoulos Panayiotou. Bekant så tillvida att man särskilt lyfter fram ett slags tilltal som bygger på att låta betraktaren intellektuellt meditera över något objekt eller ställföreträdande föremål eller bild. Det är sällan överlastat som i kyrkan utan för mer tanken till askesen i munkcellen. I det här fallet möter tre ihoprullade bruksmattor som lätt går att identifiera som helröda mattor, vilket öppnar för tankar om den elegans, berömmelse och världsvana som brukar låta sig manifesteras på dessa långsmala riggade ceremoniella promenadvägar.

Genom den skriftliga bruksanvisningen till utställningen delges att dessa mattor faktiskt härbärgerat stilettklackar och blankputsade skor från stjärnspäckade galor i den rörliga filmens värld. Informationen låter sig självfallet inte utläsas av själva mattrullarna, utan bygger precis som reliken eller Veronikas svetteduk, på att föremålen fått sin handpåläggning och sanktion från högre ort. Det gäller oavsett graden av sanning eller närhet till den eller det som det ställföreträdande objektet hänvisar till. Tilltalet tillämpar kultföremålets eller fetischens karma och tillhörande ceremoniel, vilket torde vara ett av mänsklighetens allra äldsta sätt att tilltala varandra, diskriminera och utöva makt, samt kräva sammanhållning och likriktning. Strategin eller spåret har följt såväl kulturen som konsten sedan vaggan och är lika suggestiv som kraftfullt verkande oavsett anspråken eller flirten med betraktarens fåfänga. 

Mellan julhelgerna avnjöts Stieg Larssons ”Millenium”-trilogi på en filmsajt med lockerbjudande om gratis första månad. Den var överraskande bra i sin genre. Lisbeth Salander-gestalten utnyttjar all världens sagor och myter som underlag för sitt tilltal. Hon är hämnaren som slår underifrån som ställföreträdande lidande för sin publik. Underifrånperspektivet förändras dock under vägen och på sätt och vis var det kanske bra att upphovsmannen slapp pröva sin hämnare i rollen som alltmer stenrik hjältefigur. Man får se hur spökskrivaren lyckas med den omdebatterade fjärde delen in spe. Blir det en fjärde film skulle jag ge rollen till Anna Odell, som med sin utstrålning ”är” eller spelar Lisbeth Salander-hämnare alldeles lysande i sin fiktiva, dokumentär med verklighetsanknytning ”Återträffen”. Som film är den värd all uppskattning.

Anna Odell som trots ett nästan unisont medhåll för sin konstnärliga strategi riskerar dock att med framtida projekt hamna i samma återvändsgränd som Lisbeth Salander. Att hämnas ur ett översittarperspektiv, med berömmelsen, äran och kanske den stinna filmbudgeten som vapen, blir då problematiskt ur moralisk synvinkel. Men den här gången kanske hon balanserar på rätt sida om gränsen. Delar av publiken levde med som kommenterande fyraåringar kittlade av osäkerheten kring om det var spelade eller verkliga förövare som offrades på offentlighetens altare. Anna Odell satte således salongens känslor i brand på ett imponerande vis.

För att återknyta till Christodoulos Panayiotous, så anspelar flera verk på den förmodade aura som föremålen för föremålen kan bidra till när de som sidoberättelse görs kända för betraktaren. Klänningen draperad som hyllning till Nike visade sig vara större än de berömda måtten, men den hade dock tillhört Marilyn Monroe. De lysande guldgrunderna saknar idolerna men är preparerade som traditionella ikonmålningar. Väninnornas handväskor omgjorda till skor. Konsten som kultföremål utpekad med ovanifrånperspektivets fingervisande eller ställföreträdande lidande/straffande gest finner således fortsatt sina tillbedjare.
    Själv föredrar jag de mindre religiösa inslagen i konsten och därmed jämställdheten mellan konstnär och betraktare som garanteras av att verket huvudsakligen självständigt bär eller gestaltar sitt innehåll.

Stockholm 2014-01-22 © Susanna Slöör