Christian Partos utställning på Uppsala konstmuseum omfattar verk från de senaste 13 åren. Det senaste (Irrbloss) är en stor modell av Kristianstad, som vilar i halvmörker. Två ljuskäglor irrar i kvarteren. I folktron har irrbloss tolkats som spöken eller gastar. En annan teori är att blossen är gas som sipprar upp ur marken och antänds.
     Glödlampan är en viktig del i Partos installationer. I E.L.O. sjunker och stiger glödlampor från taket i en stilla rytm. De tänds och släcks. Kanske är ljuspunkterna människoliv, drömmar, eller andningens rytm. I samma sal finns en ljustavla, en parafras på en trafikskylt och med en genomträngande text: Du dör för fort.

Ljus och mörker skapar intressanta rum och avstånd i utställningen. Tomrum uppstår, en rymd runt verken om man så vill. Om dessa rymder fylls av något, blir en fråga för betraktaren. Partos är snar till att antyda en andlig möjlighet. Något finns där, men vad? I den känslan är tomrum illusion.
    Partos tekniska uppfinningsrikedom sätter sin prägel på verken. Tekniken är inte bara en förutsättning för verkens rytm, utan är djupt integrerad i exempelvis E.L.O. och Epifania.

"Smile" © Christian Partos

Epifania anspelar på den kristna kyrkans dop. Partos låter droppar falla regelbundet ner i ett vattenfyllt kärl. Ytan är belyst ovanifrån och på golvet under kärlet kan man se skuggor av vattencirklarna, skuggor som på grund av kärlets böjda kanter övergår i korsformer. Men jag tänker att tekniken riskerar att skjuta de konstnärliga processerna i bakgrunden.
     Intill finns det mindre anspråksfulla ”Smile”, utspridda glödlampor belysta av ett lysrör och två lampor. Och se: glödlamporna blir smileys med ögon och mun, en glad församling, kanske lite enfaldigt glad.
Hjärtat ser vi inte, men vi är starkt medvetna om dess existens och betydelse. Partos ”Hjärta” är starkt upplyst. Hjärtat är liv, kärlek, kropp och någonts centrala del. Men hjärtat är också en symbol i den katolska kyrkan för Jesus.

Till sist känner jag mig instängd i de många kyrkliga referenserna. Det andliga i snart sagt varje verk blir till en begränsning, ungefär som när man möter någon som alltid har svaren. När det kommer till konst talar man ibland om vikten av att ställa frågor. För mig finns för många entydigheter (svar) i Partos verk.
     Kristianstad från ovan med sina mångtydiga irrbloss känns därför som en riktig befrielse.

Uppsala 2014-07-01 © Niels Hebert