Språket finns där redan från första början. Någon kronologisk utveckling i traditionell bemärkelse går egentligen inte att finna mellan Anders Petersens verk från 1970-tal (Café Lehmitz) fram till idag. Det är mer en fråga om förskjutningar, skiftningar och lägesändringar.
     Ibland pressas kontrasterna till sitt yttersta, lämnande svarta och vita fält utskurna som med skalpell – eller snarare med rostig morakniv. Ibland blir mellantonerna och valörspelet huvudaktörer; mitt i den monumentala utsattheten och hopplösheten blottas en möjlig tolkningsglipa genom de mjuka hudtonerna i exempelvis mentalsjuhussviten. Kanske en nåd att stilla be om.

Fler än 450 verk ingår i den retrospektiva utställningen; det är en massiv presentation som kräver både tålamod och intresse av besökaren. Men finns detta får man rikligt tillbaka. Här visas de klassiska serierna (ofta samlade i bokprojekt): "Gröna lund", "Café Lehmitz", "Du mich auch", "Nära avstånd", "Mentalsjukhus" och bildsviterna från Rom, Paris och Venedig bland andra. Här är i stort sett hela Petersens produktion samlad, till och med en del kontaktkartor från den ikoniska Café Lehmitz-sviten.
     Det var ur den sviten Tom Waits kom att välja ett foto för omslaget till skivan "Rain Dogs" (1985) – ett ganska överraskande val då Petersen vid den tiden ännu inte var det världsnamn inom fotografi han numera onekligen är.

Ur "Mentalsjukhus", 1995 (från Sundby Mentalsjukhus i Drevviken) © Anders Petersen / courtesy Galerie VU’

Något som fotografiet lidigt kraftigt av alltsedan dess starka framväxt startade för tjugotalet åren sedan är det presentationstekniska. Aldrig tidigare har man väl inom konstområdet skådat så många inglasade bilder med djupsvarta ramar som nu. De förhatliga salongshängningarna är tillbaka med ett kraftigt störande ramverk som följd.
    Anders Petersen – som barn av sjuttiotalets mer öppna presentationsteknik – löser detta uppenbara problem på ett lika självklart som genialt sätt: han blandar de inglasade vintagekopiorna med stora utskrifter som naglas fast "råa" på väggarna. Visst kan man hävda att utskrifterna tappar i valörrikedom, men just i Petersens fall är detta sällan avgörande, det ligger liksom i förlängningen av hans expressiva fotoestetik.

Pressad på frågan om fotografisk stil svarar Petersen undvikande. Och visst skulle man kunna kalla den "subjektivt dokumentär", men vad täcker det begreppet egentligen in? Däremot bör man ta Petersens uttalande om att hans bilder kommer ur en längtan på fullaste allvar, kanske som en programförklaring? Här finns också en tydlig allmänhumanitär inriktning utan några tyngande etiska påbud. Bilderna bärs innehållsligt och rent konkret av människan, hennes attribut och hennes avtryck – från fotspår i snön på kyrkogården (hälsningen till läraren Christer Strömholm), till hångel, blottade kön och kyssar på sträva kinder.

Stockholm 2014-09-16 © Leif Mattsson