Den är bastant, den retrospektiva publikationen av fotografen Anders Petersens verk – en blytung foliant på drygt 350 sidor. Blytung även innehållsligt, vilket kanske var väntat när det handlar om en av Sveriges mer explicit emotionella fotografer. Med verk från 1960-talet (Café Lehmitz) och fram till dags datum täcker boken in hela det särpräglade konstnärskapet, något som tidigare bara hjälpligt erbjudits via den utmärkta pocketserien Photo Poche.

Anders Petersen öser ur samma källor som Daidio Moriyama, Nan Goldin och den tidigare mentorn Christer Strömholm. Det handlar inte om dokumentärfotografi även om vissa inslag ytligt kan tolkas så (skildringar av mentalpatienter, fängelsekunder, prostituerade), "Jag fotograferar inte så mycket det jag ser, utan det jag känner", säger Petersen i sann neoexpressiv anda. De utlämnande omvärlds- och människoskildringarna är själva urformen, den mentala kärnan. Petersen regisserar inte, han registrerar. Men naturligtvis finns i urvalet av accepterade bilder en tydlig markering; där betonas en linje av nykter emfas snarare än av känslomättad empati.

Närheten till de avporträtterade är smärtsamt överrumplande; Anders Petersen är både betraktaren och den betraktade, symbiotiskt förenad med sina "offer". Det är inte ordet "empati" man söker utan möjligen "sympati". Petersen predikar inte, han intar inte någon entydig position. Ändå är det ställt utom allt tvivel på vems sida han står och var han har sin moraliska hemvist.
     Men kanske är ordet moral något missvisande, det är snarast frågan om ett slags programmatisk amoralitet, ett tillstånd i limbo där etiken förlorat sin normgivande funktion. Det handlar inte om att utfärda domslut; ingen människa är tillräckligt "ren" för att inneha det rättsskipande mandatet, tycks den underförstådda sentensen vara. En existentiell – för att inte säga existentialistisk – syntes således. Som en suggestiv Film Noir-estetik men där de otvättade underkläderna faktiskt luktar blod, svett och tårar.

Stockholm 2014-01-15 © Leif Mattsson