En varm och solig försommarmorgon strövar jag omkring i Pilanes gravfält med årets skulpturutställning. Fåren ligger fortfarande lojt och vilar helt obekymrade om enstaka besökare. I bakgrunden till denna idyll breder ”Rays” av Xavier Veilhan ut sig. En konstruktion av stål och rep som strålar fram skärmar och tak och låter naturen lysa igenom.
     De morgonsömniga fåren finner kanske sin favorit i bronsskulpturen "Bedtime Boy” av Laura Ford, en yrvaken elefant klädd i morgonrock, blå-vitrandig pyjamas och tofflor. Laura Fords skulpturer av djur, som antar mänskliga egenskaper, har börjat synas lite överallt på våra offentliga platser. De är mycket charmiga, lite kitschiga och väcker ofta åskådarens medkänsla. Det är den utsatta eller enkla människan, som tar gestalt i hennes djurskulpturer, vilket får oss att identifiera oss med situationerna.

"Rays" © Xavier Veilhan

En ilsket turkos bronsskulptur ”Versus” av Tony Cragg växer upp som en giftig svamp. De skivade formerna vänds mot varandra i en sorts kamp om utrymmet samtidigt som de gemensamt bygger upp skulpturen. Jag kommer att tänka på hur man skapar hotbilder och motsättningar för att bygga upp de försvarsindustriella komplexen. Krafter i dagens maktpolitik som knappast syftar till att skydda den enskilda människan eller de två barn som klivit ut ur trafikmärket i skulpturen ”Fritt fram” av Jan Järlehed. Cragg har kanske inte avsett denna tolkning men den turkosa färgen ger ett hotfullt intryck.

På en höjd tronar ett färgglatt sjömärke ”Horizontal rectangles and the awarnes of perfection” av Jacob Dahlgren. Ett konkretistiskt skulptur-måleri med rektanglar där himlen bildar bakgrund. De vertikala stolparna stör lite men den tekniska svårigheten att få dessa plattor att sväva fritt på en vindpinad plats förklarar deras existens. Det är lättare för målare att leka med sina visioner, skulptörer måste ta hänsyn till faktiska realiteter.
     En kontrast finner man i Torsten Jurells ”Information från underjorden” där han på betongplintar från ett tänkt raserat byggnadsverk har målat graffitiliknande bilder från den undre världen. Klart störande föremål och meddelanden i en i övrigt skön natur, men det är nog det som Jurell avser.

Sväva tycks ”The Shark” i polerat stål av Xavier Veilhan däremot göra, en skulptur som genom sitt material speglar både himlen och markens grönska. Trots dess konstruktion med en bärande stolpe skapar speglingarna viktlöshet och rörelse. Hajen är ett urgammalt djur som ständigt tvingas simma för att inte sjunka eller sluta andas, och borde kunna ses som symbol för något positivt i stället för den negativa inställning som många känner inför dess närvaro. Veilhans haj står som ett tecken för framåtskridande, en lite ovanlig symbol idag.

Det är alltid trevligt att vandra i parker med skulpturer och växter och årets Pilane gör mig inte besviken. En liten from förhoppning har jag dock inför framtiden efter att ha besökt åtskilliga av utställningarna: Det skulle vara ännu mer spännande om man bjöd in fler nya konstnärer, det är en hel del som återkommer år efter år.

Tjörn 2014-06-24 © Jan Manker