Tygkontrollanten i målningen De Staalmeesters reser sig i pur förvåning och nu framgår det varför. Tvärsöver i Rijksmuseums hedersgalleri har Claudius Civilis samlat sina bataver för en festmåltid. De svär rusiga in den trohetsed som Nederländerna gjort till ursprunget för sin historia som fri självständig republik i den kommande mest upplysta och förnuftigaste av tidsåldrar.
     Det är mäktiga scener ur Rembrandts mest imponerande verk som utspelar sig i den triangel som uppstår med Nattvakten i fonden flankerad av De Staalmeesters och Claudius Civilis i varsin alkov under det närmaste halvåret framöver. Frågan är om något museum kan stoltsera med en mer imponerande utsiktspunkt än den här för närvarande.
     Konstakademien i Stockholm lånar under Nationalmuseums renovering ut Sveriges främsta målning Batavernas trohetsed till Claudius Civilis av Rembrandt till Rijksmuseum. Från den 21 mars är den symbol för firandet av svensk-nederländska vänskapstraktatens 400 årsjubileum och våren 2015 deltar den som det centrala verket i utställningen ”Rembrandt – The Final Years”.

Kanske nästa generation Rembrandforskare vid "Claudius Civilis" i Hedersgalleriet © Foto Susanna Slöör

Detta är tredje gången som målningen lämnar Sverige sedan den (ca 1780) deponerades i och senare skänktes till Konstakademien år 1798 av änkefru Anna Johanna Peill, f. Grill. Målningen har under de senaste 150 åren visats publikt i Nationalmuseum. Vid de två föregående tillfällena har resan också haft Rijksmuseum som mål.
     I alkoven med de ”överrumplade” tygkontrollörerna visas även ”Judebruden”, en av Rembrandts finaste skildringar av ett kärleksfullt par från 1667, ett porträtt av sonen Titus och ett självporträtt. Claudius Civilis, Judebruden och Staalmeesters hör till Rembrandts sena verksamhetsperiod, då han av samtiden behandlades som en passé mästare på dekis.
     Den unga och framgångsrika republiken vars första generation av kämpande och återhållsamma uppbyggare av rikedom och förmögenheter hade i Rembrandt redan på 1620-talet funnit sin kongeniala uttolkare och vittnesskildrare. Varje skrå och förening skulle uppmärksamma sina medlemmar, men redan med Nattvakten från 1640-tal, spände Rembrandt bågen för högt och fick en hel del ris för en nyskapande komposition med ett förband i rörelse och på språng ur bildrummet mot betraktaren med en djupverkan i bilden som inte tidigare skådats.

Men det gick långt ifrån lika illa för Rembrandts Nattvakten som för Claudius Civilis – en konstnärlig tragedi som utspelade sig i det nybyggda stadshuset i Amsterdam, numera det kungliga slottet. Detta marmorpalats där mondän klassicism hyllades av beställarna ur andra och tredje generationens välbesuttna holländare gav i förstone inte rum för föräldragenerationens hjältar. Uppdraget att utsmycka alkoverna i huvudsalen gick således till en elev till Rembrandt, Govert Flinck. Men han dog och kunde inte slutföra projektet, och uppdraget fördelades mellan fler av de största namnen, vilket även gav Rembrandt möjligheten att anpassa sig efter den rådande smaken och rehabilitera sig ekonomiskt. Den tog han inte.

Rembrandt van Rijn, The Jewish Bride, 1665. Oil on Canvas, 121.5cm x 166.5cm.  © Foto Susanna Slöör

Den målning som hängdes upp i stadshuset sommaren 1662 var lika rå och radikal då som nu. Den mätte ursprungligen 5,5 gånger 5,5 meter. Inför ett prestigefullt utlandsbesök på hösten fick Rembrandt bakläxa och målningen togs ned för justeringar. Om dessa inte var tillräckliga eller inte hanns med i tid må vara osagt. Claudius Civilis och hans alltför realistiskt festande bataver fick inte ta plats i finrummet igen.
     Troligen är det Rembrandt själv som tvingats amputera sitt livs viktigaste verk och skära ned det till befintlig storlek 196,5 x 310 cm. Den centrala delen sparades kanske i from förhoppning om att kunna utverka några sekiner till konkursboet från privata samlare.
     Förhoppningen nu är att det forskningsprojekt om målningen som också är en viktig anledning till utlånet kommer att kunna ge ytterligare ledtrådar till den sorgliga historien. Var finns till exempel de övriga delarna av den exklusiva venetianska duk som målningen utfördes på? Kan den spåras till andra sena målningar av Rembrandt eller hans elever? 

Den märkliga och häpnadsväckande historien kring målningen – den återupptäcktes under sin rätta titel och motiv först år 1892, efter lång vistelse i Sverige – gör den tillräckligt intressant i Rembrandts samlade verk. Men det är den höga konstnärliga och måleriska kvaliteten som drygt 350 år senare får mig som målare att tappa andan.
     Detta är inte ett måleri för den som är ute efter en fotografisk representation i oljefärg. Detta är måleri på högsta och mest sofistikerade nivå där ingen detalj om inte alldeles nödvändig för framställningen framhävs. Detta är ett mästerligt exempel på målerisk resurshushållning, en pregnant visad återhållsamhet, som är förutsättningen för att skapa poesi till skillnad från illustration. "Representation" och "mimesis" har för målare alltid varit fullständigt ointressanta begrepp, torrt och frånvänt analyserande storheter då det kommer till att gestalta och förmedla ”liv” poetiskt uttryckt i måleri.

"Claudius Civilis” (detalj) © Foto Leif Mattsson / Konstakademien

Till Rembrandts storhet hör hans levande skildringar av människan – känslan av att vara människa och vilja vara människa. Ett möte med ett självporträtt av honom och all skillnad i tid och rum övergår i ett gemensamt här och nu.
    Till intrycket bidrar den måleriska tekniken, materialiteten och taktiliteten, samt den utstuderade otydligheten runt anletsdrag som inger den speciella övertygelsen att hans människor möter din blick och följer dig.
     I Claudius Civilis är det den enögde huvudpersonen som ser ut mot betraktaren. När jag efter transporten lämnade honom i konservatorsateljén för en dryg månad sedan, följde han mig oroligt med blicken som ett ledset barn just avlämnat på ”dagis”. Nu några meter högre upp på väggen möter jag en självmedveten blick som subversivt verkande ser ut över Hedersgalleriet, utan att vika ned sig för någon eller något.
     Mäktig och stolt kunde han från ovan skåda ned på president Obama som under veckans Europaresa blev den första riktigt prominenta nutida gästen i ett av Amsterdams mesta finrum. En skön revansch att få glänsa tillsammans med nattväktare och kvalitetskontrollanter.

Amsterdam 2014-03-26
© Susanna Slöör /Ständig sekreterare, Konstakademien