På nyåret 1974 ordnades i hemlighet den första kända konstutställningen i Kina sedan Folkrepubliken grundades 1949. Platsen var konstnären Zhang Weis lägenhet i Beijings utkant.
     På Bildmuseet i Umeå kan man nu i utställningen ”Right is Wrong” se en målning av Zhang Wei. Han har fångat utsikten från sin lägenhet i försiktigt impressionistiska drag, som enkelt berättar om en kväll efter en varm dag då färgerna går mot rosa.

”Right is Wrong” är en saklig presentation över konsten i Kina från 1970-tal fram till våra dagar, men ger också en överväldigande bild av konstnärernas och konstens villkor i en totalitär megastat.
I Zhang Weis målning är utsiktspunkten tillbakadragen som om han inte ville synas. Skyggheten är fullt begriplig. Att måla offentligt riskerade att ”framkalla den revolutionära massans vrede”, alltså den kinesiska Kulturrevolutionens huliganer, som med det absurda uppdraget att upplösa samhällsordningen slog människor och minnesmärken sönder och samman.
     ”Right is Wrong” klargör det politiska systemets omväxlande hårdare och mjukare tryck för vad som kan sägas. Traditionella, romantiska tuschmålningar har länge gällt som definitionen av konst i Kina och modernismens inflytande har varit svagt. Det politiska propagandaspråkets realism har behållit sin starka ställning in i vår tid, även bortom politiken. Det dröjde länge innan konstnärer kunde etablera kontakter utanför Kina.

Med tiden har de kinesiska konstnärerna utvecklat stilar som ”cynisk realism” (människor fångade i meningslösa situationer) och ”gräll konst”, en term som talar för sig själv. Fang-Lijun skapade målade porträtt bakifrån med utgångspunkt från officiella porträtt av kinesiska ledare och Liu Wei utgick från ett babyfoto av sig själv i ”Born 1989 in Beijing”, året för övergreppen på Himmelska fridens torg. Wang Guangyi översked den realistiska stilen med sitt porträtt av Mao Zedong bakom ett symboliskt rutnät 1989. Det fanns oro i luften.
     Zhang Peilis serie av fotorealistiska målningar från 1980-talet av handskar som används inom sjukvården öppnar för frågor om smitta, lidande och bot. Han ägnar sig numera åt film. I ”Water” låter han Kinas mycket kända nyhetsuppläsare i tv under tio minuter läsa varianter av uttalet av ord med anknytning till vatten ur en ordbok. Hon läste även upp den officiella beskrivningen av övergreppen mot demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989.

"New Beijing" © Wang Xingwei

På Himmelska fridens torg fanns då också fotografen Liu Heung Shing, som arbetade för tidskriften Time. I Umeå kan man se hans fotografier som präglas av en stark känsla för de människor han skildrar. Men än i dag får inte hans foton från Himmelska Fridens torg visas i Kina.
     Hans foto av hur två sårade demonstranter förs till sjukhus på en cykelricksha har ändå fått en förlängning. Wang Xingweis målning ”New Beijing” från 2001 är baserad på fotot. Bakgrunden var den då aktuella kampanjen för att få OS till Kina. Konstnären har ersatt de skadade demonstranterna med populärkultur-pingviner, kanske ett uttryck för ledan över påbjuden minnesförlust och marknadsekonomins alienerande krafter.
     Spår av smärta kommer till ytan, som i Xu Zhens ”Rainbow”, ett videoverk som visar en rygg som piskas allt rödare. Men mycket litet handlar om identitet. Ett undantag är en målning ur Zhang Xiaogangs serie ”Bloodlines”. Vi ser en mycket ensam familj i oroande tomrum.

Dagens mest uppmärksammade kinesiska konstnärer är noga med att säga att konst och politik inte hör ihop. De känner trycket av att framställa Kina i god dager. På senare år har landet infört censur även för konst som importeras eller exporteras. Om konstnärerna ägnar sig åt samhällsproblem – likt Ai Weiweis interventioner i sociala sammanhang – så är det inte konst. På Bildmuseet visas Ai Weiweis installation ”Still Life” av cirka 3 000 stenyxor, ett av hans verk tillägnat de många anonymas arbete. Visst kan verket tolkas politiskt.

Utställningen är en del av den remarkabla Sigg Collection, som konstsamlaren Uli Sigg donerat till museet för visuell kultur i Hongkong (M+), som öppnar 2017. Lars Nittve är chef och ansvarig för detta museum som avses bli ett av världens stora.

Umeå 2014-09-19 © Niels Hebert