New York-konstnären Matthew Ritchies verk Remanence är bland det första en tillfällig besökare i Boston möts av. I Dewey Park mittemot South Station är en del av verket uppfört. Tar man sig sedan till Institute of Contemporary Art fortsätter det i entrén.
     Ritchie arbetar med en stor bredd av konstnärliga uttryck. Verket pulserar mellan teorier om universums uppkomst och lokal historia. Visuellt interagerar det tätt med konsthallsbyggnaden vid vattnet. I detta offentliga verk tvingas Ritchie balansera mellan att vara intellektuellt intrikat och visuellt lättsmält. Han gör det väl.

"Untitled (one day it all comes true)" © Jim Hodges

Bredd står också Jim Hodges för. Give More Than You Take på Institute of Contemporary Art är den första större retrospektiven som sammanställts av hans verk. Konstnärskapet är ett barn av 1980-talets New York, en tid och plats starkt präglade av utbrottet av AIDS. Det är mot denna smärtsamma bakgrund verken oundvikligen ses.
     Bredden hos Hodges gäller material och teknik. I fotografi, teckning, tyg, speglar, guld och kedjor tar han sig an ämnen som kärlek, förlust och identitet. Materialen och arbetsmetoderna blandas på otraditionella sätt och Hodges gör ingen värdering mellan dem. Konstgjorda blommor, spegelmosaiker och kedjor jämställs med 24 karats bladguld på duk. Baksidan av ett fotografi vänds utåt men låter med fiskfjällsliknande snitt bildytan skymta. Untitled (one day it all comes true) är ett himmelsmotiv bestående av tusentals bitar av jeanstyg i olika nyanser, sammansatta i samarbete med en icke namngiven sömmerska.

Det icke-hierarkiska materialanvändandet är förstås inte unikt, men tillsammans med ett ljust och skirt uttryck kan verken läsas som metaforer för en skönhet som inte kan fråntas människan ens av det mest fruktansvärda.
     I glasskulpturen ghost, som kommit till i samarbete med David Willis, mediterar Hodges över en Albrecht Dürer-målning och skönheten i ett bortglömt stycke natur. Ett mörker skymtar i What’s Left från 1992, bestående av en hög kläder där personen de tillhört saknas.
     Det smärtsamma tillåts annars inte att ta över. Vid en första anblick är det ett intresseväckande grepp, men det myckna upprepandet av vaga koncept utan fördjupning hindrar utställningen från att engagera.

Boston 2014-07-08 © Mattias Lundblad