Nyfikenheten inför de kulturer och bildspråk som ligger bortanför Västerlandets högkulturella sfär har återkommande lämnat spår i den kontemporära konsten – från det sena artonhundratalets exotism och Österlandsvurm till dagens nations- och kulturöverskridande. Numera kan sökandet bortom samtidskonstens hämmande norm lika ofta visa sig genom subkulturella uttrycksformer som genom en naiviserande ikonografi.

Hos amerikanen Charlie Roberts (f. 1983, bor i Oslo) har avsteget rent primitivistiska drag; hans färd har mer karaktären av "bort" än "till". De totempålar som uppförts på galleriet som ett slags happening vittnar visserligen om en fascination inför naturfolkens rituella ornamentik, men Roberts behåller ändå sin Västerländska distansering, framför allt i målningarna. Här anar man en viss ambivalens, ett stilistiskt dröjande vid visuella mellanlägen. "Det primitiva" omformuleras snarare än anammas, det nyttjas mer som rengörare än som möjligt mål – här lurar knappast någon förment nyandlighet i vassen. Däremot är överraskningsmomentet stort; Roberts skänker sig själv en grafisk frihet där avsteget från det förväntade blir en visuell tillgång.

Från de naiva trähuvudena på infärgade socklar till de ejakulerande kalebassformerna, från de frontala (och mentala) "porträtten" till de Vikstenseuforiska färgteckningarna – Charlie Roberts markerar positioner, eller snarare visuella gränsposter. Men det är oklart om dessa har evighets- eller momentankaraktär. Sökandet bär frukt i form av bastarder vars stamtavlor liknar svordomar. Inlånen från högt och lågt, från västerland och naturfolk, från sanktionerad stilistik och förkastad, har här skapat en presentation av lika delar överraskning som övertygelse.

Stockholm 2014-02-05 © Leif Mattsson