Frisyrer, bilar kläder – allt har sin stil i sin tid. Ändå regerar oföränderligheten i Gunnar Smolianskys fotografier, en röd tråd av den grå nödvändighetens igenkänning – oberoende av tidpunkt. I bilden av farbrorn som lyfter på hatten för skolbarnen i Södermalm 1970, av den medelålders mannen på verkstadsgolvet i Atlas Copco 1961, av de fyra herrarna som uträttar sina behov mot en fasad i Köpenhamn 1983… (Ja, Smoliansky plåtar fler män än kvinnor!)
     Undantaget är Stina vars sensuella uppenbarelse – ett ansikte, några bara ben eller bröst – gång efter annan finner sin högst egna, personifierade, väg genom Smolianskys stilsäkra evighet.
     Konsthallen Fabriken Bästekille (en del av Malmögalleriet Final) ska ha all heder av tilltaget att visa samtliga 285 fotografier ur Gunnar Smolianskys bok One Picure at a Time – lanserad i samband med fotografens stora utställning på Hasselblad Center i Göteborg 2008. På Fabriken Bästekille får projektet sin rättmätiga, och självklara, fortsättning (avslutning?).

© Mia Malmlöf

Mötet mellan Smolianskys fotografier och det häftigt uppdrivna färgspelet i Mia Malmlöfs målade växlighet är i det närmaste bländande – och aningen förvirrande kontrastmaximerat.
Förvisso finns en klar attraktion i Malmlöfs flirt med traditionell japansk estetik: i vurmen för trädgården i sig, för föremål som glider över i teckenlika former, för den ofta gobeläng/mattlika formupprepningen.
     Kopplingen till Japan är som mest accentuerad i ett rum i rummet, en cirkelformad vattendamm omgärdad av glasväggar med tecknad växtlighet. En meditativ dimension i hägn av utlevelsefullheten.
     Något mer malplacerade känns Malmlöfs mer konkreta bilder av flanörer (jägare?) och vilda djur i en betydligt mer svenskt igenkännbar natur.

"Ubåt" © Göran Hägg

Göran Hägg är den utställande trions enfant terrible. Med en synbarligen ohejdbar och vittförgrenad fantasi producerar han sina stora krigsflygplan, sin märkliga cykel med omkastade delar, sin ubåt, sina poserande figurer med rustningar och sina maskingevär.
     Det hela framstår som en djupdykning i barndomslekens entusiasm för äventyr och hemmabyggen, en kvardröjande fascination för manicker, modellbyggsatser, krigslekar och gamla spelfilmer. För det pojkaktiga minnet (för livets möjligheter) skulle man kunna säga.

Utställningen med Smoliansky, Malmlöf och Hägg får mig att fundera kring den invanda identifikationens bedövande kraftfullhet, över tydligheten i parametern manlig/kvinnlig konst. Ingen kvalitetskritik i sig men väl en förundran över valmöjligheternas sedan länge upptrampade stigar.

Kivik 2014-07-08 © Martin Hägg