"Bara bilden, stenen, tinget kan bli kvar..." – man kan tolka Rilkes reflektion så att allt annat framstår som flyktigt, ett tidsmässigt provisorium. Är det denna "insikt" man anar i Astrid Svangrens fragila verk? 
     Orden är hennes vänner och litteraturen en kär och outsinlig källa, det framgår tydligt vid samtal med henne. Men verken är inga illustrationer av litterär karaktär; de refererar inte till specifika böcker eller utpekade romanfigurer. De är av en mer fantasirelaterad, eterisk art, vilket även framgår av den svävande "undertiteln": literary imagination. Det är själva sfären, ordens och tankarnas domän, som lockar och inspirerar. Och där framstår tingen som bildens avtryck och ultimata representant.

© Astrid Svangren

Svangrens verk går att jämföra med ett slags visuella membran, de är ofta skira och närmast imaginära. Ibland tycks de kunna upplösas av ett enda okontrollerat andetag. Men inte alla dock. Här presenteras också verk av mer fysisk karaktär, verk som spelar med begrepp som tyngd och kroppslighet.
     Där får också leken sin självklara plats: garnknutorna putar ut som dansande clowner ur ytorna, gör lång näsa åt betraktaren. I någon mån kan man säga att de ersätter den roll de naiviserande teckningsfragmenten hade, de som tidigare ofta dök upp i Svangrens bilder. Garnklumparna är avstegen från perfektionen och det välavvägda, de skapar tilllsammans med andra visuella dissonanser en bildmässig bredd i något som annars möjligen skulle kunna framstå som alltför entydigt. Här balanseras på ett klokt sätt det flyktiga med det "ljudligt" burleska.
    Och kanske är det just ljudliknande färgklanger, dofter och synestetiska "toner" som blir utställningens essens i minnet – hågkomster och växlingar mellan färg för ögat och klanger för hjärnan. Ljud som ett slags barn av näktergalar, för att åter citera ordmakaren Rilke.

Stockholm 2014-08-27 © Leif Mattsson