Man kan närma sig Astrid Sylwans storskaliga och färgintensiva måleri på ett flertal olika sätt; de skiktade bildrummen inbjuder till associativa resor i både traderad historia och omedelbar samtid. Men naturligtvis står det en fritt att stanna kvar i bildplanen och anlägga en rent formell, verksimmanent aspekt – en fråga om målerisk musikalitet. Det är också fullt möjligt att ta resan ut från de vita väggarnas begränsningar och se målningarna som uppförstorade och kanske rent av symboliska fragment av en yttre och organiskt flödande värld – av en inkapslad natur.

Färgvalen omöjliggör alltför lättvindiga associationer till ett mer klassiskt atmosfärmåleri. Snarare löper tankarna till dem inom den abstrakta expressionismen som valde att behålla en distans till naturens förledande skepnad, till dem som i högre grad arbetade med den som "väsen", likt Sam Francis, Arshile Gorky och Jackson Pollock.
     Men Astrid Sylwans ostinatoliknande bruk av ellipser och cirkelformer placerar henne även längre tillbaka i konsthistorien, i tidigt nittonhundratal, samtidigt som hon ansluter till en samtida, nyfiket sökande och kroppsrelaterad abstraktion. Där är skalan en viktig faktor, liksom det kraftfulla, fysiska tilltalet. Det bildpoetiska ligger då i handlingens form och avsikt, inte i snarlikheten med ett yttre scenario.

"Medina", 140x170 cm © Astrid Sylwan

Vissa av Astrid Sylwans verk har titulerats med närmast konkreta tillståndsbeskrivningar, som "Breakout" eller "Blow-up". Andra har platsrelaterade namn, som Marrakech, eller bär tillverkningsdatumet som särskiljning. Och så finns där de rent onomatopoetiska, som "Rift", där ljudhärmandet ekar som mellan krasande hard-edge-former. 
      Eller som när de stalaktitformade färgfälten "ljudligt" möter de stalagmitliknande. Med tiden som osviklig medpassagerare söker de varandras utposter i repetitiva, vertikala rörelser – upp och ned, mer sällan i djupledet. Ytornas dynamik accentueras, kraften fördelas mellan litet och stort, mellan väsentligt och oväsentligt. Formerna pauseras och betonas i ett ständigt pågående kretslopp – i ett staccato av klangformer.

I utställningens tio mindre akvareller framträder ett annat av Astrid Sylwans tilltal, ett mer avspänt och lågmält sådant. Språkligt handlar det om en snarlik dialekt, men här betonas av naturliga skäl (de är 30x30 cm) inte det kroppsligt fysiska utan mer det meditativt cerebrala. Som pendang och som dynamisk motpol till de mer storskaliga målningarna är det betydelsefullt.
    Det intima, nedtonade språket har även det, i Astrid Sylwans tappning, en dynamisk potential. Och vad det gäller det bildpoetiska ligger det antydda snarare närmare hjärtats slag än handens rörelse. Kroppen befrias där från vissa av sina obligatoriska åligganden; tanken ställs att styra över det rytmiska utforskandet.

Eskilstuna 2014-12-03 © Leif Mattsson